30 år i litteraturens tjänst

30 år i litteraturens tjänst författaren Åke Lundgren

Jag drömde om att få skriva en bok. EN enda! Naturligtvis kunde jag inte nöja mig med en och hittills har det blivit 25. Att skriva - och att läsa - är ett sätt att leva.
 
Det började när jag som barn upptäckte serietidningarna. På 50- och 60-talen fanns många. Jag lärde mig läsa, för jag var ju tvungen att ta reda på vad som stod i pratbubblorna. Sen upptäckte jag böckerna. Det var i skolans bibliotek eller på folkbiblioteket där mamma och pappa lånade ibland. Vi ägde inte många egna. Med sju barn i familjen behövdes pengar till annat.
 
Fast det hände ändå att jag fick en bok i juklapp, eller när jag fyllde år. Ungdomsböcker. Jag släppte dem alla när jag fann Mans kvinna av Vilhelm Moberg undangömd bland lakanen i linneskåpet. Det var vuxenlitteratur, något förbjudet. Jag ville ha mer.
 
Så jag bestämde mig för att skriva egna böcker. Den första blev en rymdberättelse, Operation Mars. Aldrig utgiven. Den skrevs på skrivmaskinen jag fick i julklapp när jag var tolv år, 44 sidor om den första bemannade landningen på planeten Mars. Allt utspelades i en ofattbar framtid. År 1974.
 
 
 
Men 1974 blev ett historiskt år på annat sätt. Då kom jag till Malå för att börja arbeta som journalist. Författardrömmen var lagd på is. Jag inbillade mig att det var omöjligt, men anade inte hur fel jag hade. För i Malå fann jag berättelsen som blev min första riktiga roman och som nu - 30 år senare - kommit i en ny och kompletterad utgåva: Långa lappflickan - romanen och bakgrunden.  
Den boken kan ses som en beskrivning på mitt sätt att arbeta. För mig har det litterära landskapet alltid varit viktigt, vare sig det handlar om födelsebygden eller den bygd jag nu lever i. Eller som någon lär ha sagt: All litteratur är i grunden lokal! 
 
 
Genom åren har det blivit många böcker. Flera har en stark förankring i Malåbygden. Dit hör förstås berättelsen om Långa lappflickan, men också Suckarnas allé och den triologi som inleds med Gudaberget. Spanskans år och Storspovens sång utspelas i Arjeplog och flera av mina romaner har sin förankring i min gamla hembygd, det västerbottniska kustlandet. Jo, det har även blivit en del dokumentärt, både om födelsebygden och Malåbygden och det som finns däremellan.
 
Hela min produktion har tillkommit med Malå som bas. I Malå har jag skrivit och här har biblioteket haft en särskild betydelse. Via böcker eller andra källor har jag inhämtat mycket av den kunskap jag behövt för att alls kunna skriva. Så frågan är: Vad skulle det blivit av mitt skrivande utan biblioteket?
 
Det finns en romantisk föreställning om att den som skriver sitter ensam på sin kammare,  inväntar inspiration och hämtar stoffet ur sig själv. Det är ingenting annat än romantik. Att skriva innebär hårt arbete, men också stor glädje och tillfredsställelse över att få pröva sin egen förmåga - och i slutändan kanske också ge andra något.
 
 
 
Efter 30 år i litteraturens tjänst tror jag fortfarande på boken. Det var genom den jag upptäckte livet och det är genom boken jag har levat en stor del av mitt liv. Den är en vän med vilken vi kan lära oss mer om oss själva och andra, ett sätt att lära känna nya värden och öka vår empati. Biblioteken är vårt gemensamma minne, en kunskapsbank för framtiden och en viktig bas i det vi kallar demokrati och frihet. Så därför: Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok. Eller i varje fall många. Det är värt det! 
 
Åke Lundgren, författare 
 

Målgrupp:

Skrivet av: Teknikhuset den 3 januari 2012