Detta är andra boken om Oda Andrea Stokkheim. Man kunde möta henne i första boken Hej, det är jag! Nu är Oda ett år äldre och livet är fortfarande komplicerat emellanåt. Till exempel hur hanterar man att bästa kompisens brorsa har en flickvän när man själv är kär i honom? Jo, man tycker att flickvännens namn, Ninni, är fånigt (fast man egentligen tycker bra om henne..)!

Exempel två: hur hanterar man att den nya grannpojken ser en kyssa ett träd? Vågar man gå till skolan då? Nej, man har världens klump i magen över att pojken ska säga något till klasskamraterna. Och när man väl är i skolan försöker man undvika kamraterna. Kanske, kanske blir man lite förtjust i den nya grannpojken.

Sedan har man det speciella bandet till den bästa kompisen. Fast hon umgås med andra och man själv inte är med, fast det blir brist i kommunikationen när det gäller vänskapsarmbandet. Man är ju trots allt bästa vänner och det finns ingen annan man skulle rädda när segelbåten håller på att kapsejsa (låt vara att man bottnar) och tillsammans kan man reta sig på den mycket irriterande besserwissern i segelskolan.

Familjen då? Jo, den samhörigheten är mycket viktig. Som att man tillsammans bygger en hönsgård, som att mamma och pappa märker att man mår dåligt utan att fråga för mycket. Och, jo lillasyster finns också.

Detta är en mycket, varm, och rolig bok, med hög igenkänningsfaktor. Just precis så här kan man känna när man är på väg in i tonåren och i viss mån på väg att bli vuxen. Känslan boken lämnar är att allt kan vara så besvärligt men till sist bli så bra, så bra!

Den passar som högläsningsbok. Som vuxen finns en risk för att känslorna man hade i Odas ålder kommer tillbaka!