Allt händer på Lokstallsvägen

Med anledning av Kurt Levlins nya bok tar vi oss en närmare titt på novellgenren

Lokstallsvägen 3 / Kurt Levlin
Det är inte alla bibliotek förunnat
att ha en egen författare. Publicerad kanske jag ska säga, vars författardrömmar inte bara är drömmar och där böckerna går att finna i bibliotekets samlingar. Men i Lycksele har vi en - min bokbusskollega Kurt Levlin som precis kommit ut med sin fjärde bok, Lokstallsvägen 3. Det är en novellsamling bestående av 15 berättelser där den röda tråden är ett fiktivt bostadsområde.
 
När jag frågar Kurt var idén kommer ifrån säger han att han fascineras av tanken att man kan bo i ett höghus och leva sitt liv helt oberoende av grannen. Det kan vara bara en betongvägg emellan men på andra sidan pågår det ett liv som man inte vet någonting om. I en av novellerna låter Kurt mycket riktigt den unga Karin genomskåda de boende och avslöja deras hemligheter. Omöjlig att upptäcka från sitt gömställe högt uppe i en ek reflekterar hon över hur människor bara går om varandra: "Visst är det konstigt – att bo under samma tak, höra och se varandra dagligen men ändå leva helt olika liv, ha helt olika drömmar, helt olika rädslor".
 
Kurt är också en betraktare. Novellgenren beskriver han som ett hus, eller, som att lyfta taket av en bostad och se vad som försiggår i de olika rummen. Han berättar också hur de egna idéerna ofta härstammar från en bild, något som han sett på tv eller på stan, och som han vänder och vrider på. Så får exempelvis frågan om varför två bröder skulle sitta framför tv:n och se samma sak gång på gång en förklaring i novellen ”Mysterium”. 
  ”Sedan kan man välja att gå bakåt eller framåt, eller helt enkelt stanna i bilden och undersöka”, säger Kurt.
 
Novellerna försöker skildra det verkliga livet. Kurt menar att han blandar högt och lågt:
  ”I någon människas liv kanske det inte händer så mycket just då medan någon annan precis har varit med om något omvälvande som kanske totalt förändrar den här personens liv”.
  När jag läser Lokstallsvägen 3 förstår jag precis vad han menar. Jag skrattar gott åt bibliotekarien som blir skrämd av en låntagare och flyr ut ur bussen, över ett dike och in bakom en gran men inte alls åt Karin i trädet. Av någon anledning älskar jag att en av karaktärerna fått namnet Rutger (fast jag frågat och vet att Kurt inte lägger någon särskild vikt vid namnvalet), men funderar å andra sidan verkligen på vad som ligger bakom novellen ”Hemma”, en enkel men effektiv skildring av ett monster. 
 
De tre år som jag känt Kurt har han puffat för novellen som form och hävdat att den är särskilt tacksam både att skriva och att läsa. De gånger jag väl läst novellsamlingar förstår jag också vad han menar, man får följa en person en kort period och det kan vara skruvat och utmanande utan att bli fånigt. I fallet Lokstallsvägen 3 vet jag inte om jag kan vara riktigt objektiv, jag som känner författaren tillräckligt bra för att ha varit hundvakt åt familjens vovve ett par gånger. Men jag är fascinerad av hur duktig min kollega är och vilka intressanta människoöden han hittat på. Jag rekommenderar er verkligen att läsa!
 
/ Iréne Norberg, Lycksele bibliotek

 

 

 

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Teknikhuset den 27 juni 2011