(Jingel, Bakgrundsmusik) Berith: Hej allihopa och välkomna till Norsjö biblioteks boktips podd. Jag heter Berith Enkvist och jobbar här på Norsjö bibliotek, och med mig har jag mina kollegor.

Cecilia: Det har du, och jag heter ju Cecilia och jobbar också på bibblan i Norsjö

Maria: Ja, och jag jag heter ju Maria Olsson och jag har ju varit borta ett tag men nu är jag tillbaka här på biblioteket och jobbar som barnbibliotekarie.

Berith: Jättekul att ha dig tillbaks Maria

Cecilia: Ja

Berith: Härligt

Maria: (skrattar) tackar.

(bakgrundsmusik tystnar)

Berith: Ja, vi har ju läst lite böcker allihop förstås mer och mindre.

Cecilia: Det har vi. Nu har jag länge, jag har faktiskt inte läst så mycket på länge men runt jul alltså jag läste hur mycket som helst men det är klart det går väl i skov.

Berith: Ja, det var ju som läge att läsa när man är ledig.

Cecilia: Ja, det var det.

Berith: Ja, vem vill börja och berätta om sin bok, eller sin bok vad man nu har att berätta.

Cecilia: Ja, ska jag börja den här gången kanske eller?

(tystnad)

Jag har valt idag, att prata om "Dö för vårt syndiga släkte" med  Marianne Cedervall. Det är en deckare. Det är en ny serie som hon har börjat skriva, och den handlar om en präst som heter Samuel. Jag har inte läst Marianne Cedervall förut faktiskt, den här "Stilla daggen kysst" eller någonting sådant där heter den väl

Berith: Är det en serie eller?

Cecilia: Ja, hon har ju skrivit serier förut så att jag hade ingenting att jämföra med men i alla fall, nu ska jag läsa dom för att jag har märkt att jag gillar hennes sätt att skriva. Direkt jag började läsa så blev det, OJ. Oj oj oj händer det här nu typ på mening tre. Det var rätt in i händelsen. Samuel då, han får ett vikariat som präst i Klockarvik i Dalarna. (spänningsmusik hörs i bakgrunden) Han vill inte fara dit, men han känner att han inte har något val. Det är kallt och det är snökaos när han kommer fram, och det första han gör det är att hitta en död man lutad mot ett järnkors på kyrkogården. Det var liksom beskrivet på ett sätt som gjorde en rädd, det känns som att jag vet exakt hur det såg ut när den här mannen satt lutad mot ett järnkors, död i snökaoset. (Bakgrundsmusik tystnar)

Maria: Oj, lite obehagligt.

Cecilia: Jo det var det. Det här offret visar sig vara en person som är väldigt känd i samhället. Han är hotellchef, kyrkogårdsmedlem och alla vet vem han är men han är inte så populär så det finns ju många misstänkta. Så för Samuel så blir det verkligen inget lugnt kyrkkaffe och mjukstart utan alla församlingens konflikter, både gamla och nya formligen väller över honom. Han får börja med den gamla prästen, som heter Sigurd på dagliga promenader genom Klockarvik där Sigurd berättar allt om allt och alla för Samuel för att han ska kunna vara präst och skapa relationer med dem. Sedan finns det en skoltrött tjej också, jag tror att hon hette Tindra, hon jobbar frivilligt i kyrkan och hon lär Samuel dala-dialekt och att åka längdskidor. Så att han har de här två, som guidar honom in i samhället. Han ska försöka att bedriva den här julverksamheten i kyrkan samtidigt som det här mordet just har skett och kyrkan är stängd och det är fullt av poliser överallt. En av de här poliserna heter Majja-Sofia Rantatalo och Samuel han beter sig som en deckarpräst, han kan inte släppa det här han vill vara med och hjälpa till och det gillar inte Majja-Sofia från början. Det tycker hon är riktigt jobbigt. Men med tiden så börjar de faktiskt tycka om varandra och det här sätter grubblerier i Samuel eftersom han ska ju då gifta sig med en annan och han vänder sig då till sin boss som han kallar bossen, och det är ju då gud. Och gud svarar honom i hans eget huvud, så att han får  ju svar ibland då av gud. Eller av bossen. Det här kan bli roligt alltså man skrattar. Man skrattar för sig själv när man läs.  Det är både roligt, och det är allvar och det är mysigt och farligt i en blandning.

Berith: Roligt ord där, deckarpräst det var som nytt.

Cecilia (skrattar)
Maria (skrattar) det är lite som i en tv-serie, det är ju inte ovanligt att  prästen och hjälper till vid mord.

Cecilia: Faktiskt.

Berith: Just det, de här engelska kanske.

(Alla håller med)

Maria: Kändes lite engelskt.

Berith: var det här en feelgood-deckare eller, det känns så när du beskriver

Cecilia: Ja, men faktiskt.

Berith: Det lär ju hemskt det där i början i och för sig men

Cecilia: Jo, och det var det som, det är ju hemskt och de kom ju att hitta ett lik till, det blir ett mord till och jag menar det är en väldigt obehaglig berättelse, men då blir det ändå det här roliga och varma när man förstår det att Samuel och Majja-Sofia dom tycker väldigt mycket om varann, det är ju på snudden till att det ska bli kärlek och han får ju panik och vänder sig till gud. Så att, ja hon har faktiskt lyckats jättebra med det där.

Maria: Men det här ska bli flera böcker då?

Cecilia: Ja det ska det bli. Det ska bli, som jag har förstått det så ska hon fortsätta skriva om Samuel och Majja-Sofia.

Maria: Det låter lovande

Cecilia: Nej men jag…ja jag tycker den var bra! Så den kan man läsa.

Berith: Den kan man läsa och säkert rekommendera dom som gillar feelgood och lite så, eller?

Cecilia: Ja, absolut. Och deckare. Du får allt i ett. Och så sedan då i och med att det är första boken i en ny serie (Bakgrundsmusik)  så är det ju också bra, du får börja från början. Ibland då kan jag känna så här men å jag vet inte om jag orkar ge mig in i det här för att jag vet att jag har typ nio böcker framför mig.

Berith: Jamen precis.

Maria: Det kan ju också vara en härlig känsla att veta att det finns mycket kvar.

Cecilia (skrattar) jo

Maria: Men hoppas hon skriver flera då.

Cecilia: Det gör jag också, och så gillar jag lite det här då man får en chock då man börjar läsa och oj, hur kan det här hända redan nu jag har ju inte ens hunnit öppna boken knappt. Jag tycker om det.

Maria: ja men då blir man ju som fångad direkt, det kan man ju behöva. Annars kanske man går vidare till en annan bok. (Bakgrundsmusik tystnar)

Cecilia: Ja, det var mitt tips.

Berith: Ja, Maria vill du fortsätta eller?

Maria: Jamen jag kan ta mitt boktips få se. Jag tänkte berätta om Love, en roman av Greta Garbo som jag har läst. (Filmisk bakgrundsmusik startar) och dom som har skrivit den heter Kerstin Gezelius och Alexander Onofri. Jag läste på lite om dom för jag tyckte att boken var så här väldigt filmisk eller att man såg som framför sig som en film eller tv-serie många scener i boken och just de här två författarna verkar ha skrivit ihop för tv förut och, jamen Kerstin var manusförfattare och kulturjournalist och Alexander filmregissör och teaterregissör så man förstår som varför det kändes som en film. Den här boken handlar om Greta Garbos första år i Hollywood. Det börjar med att hon åker med båten över, på väg till Amerika tillsammans med sin regissör Mauritz Stiller. Den här roman den är baserad på intervjuer, utdrag ur intervjuer av Greta Garbo och även kärleksbrev från den här Mauritz Stiller till Greta Garbo. Men det är en roman, inte en biografi så att det är inte, allt är väl inte sanningsenligt. (Bakgrundsmusik slutar)

Berith: Men lite roligt grepp ändå för att man har ju sett biografier om Garbo men just det där, att det ändå blir en roman känns ju lite kul.

Maria: Jomen det tycker jag. Det blir som, alltså man kan verkligen leva sig in i det då för man har ju sett Greta Garbo ganska mycket. Nej men den här Mauritz Stiller i alla fall, han upptäckte Greta Garbo   då och, verkar ju ha gått på någon scenskola i Sverige och de följs ju då tillsammans till USA, till ett filmbolag där. När de är där så börjar de jobba ihop tillsammans men så småningom så blir den här Mauritz sparkad från filmbolaget och då blir ju Greta väldigt irriterad hon vill ju helst jobba med Mauritz. Så hon försöker få sig ur sitt kontrakt och bland annat så försöker hon ju, jamen hon går till dem här filmbolagscheferna och säger att hon vill ha mer betalt och hon tycker inte om sina roller och det gör hon verkligen inte hon tycker dom för banala. Mer vamproller och så. Så hon hamnar som i ett krig med filmbolaget, när man tänker på Greta Garbo så har jag mer tänkt på henne som skygg och så men hon verkar vara en väldigt stark person, i alla fall i den här romanen. Och under den här tiden så inleder hon en kärleksaffär med Jack Gilbert heter han, han är också skådespelare. Det blir ett väldigt stort intresse kring henne som person så de vill ju ha intervjuer och mycket medier runtikring henne och hon är ju som skygg hon vill inte ge några intervjuer och försöker hålla sig undan. Under den här tiden går de även från stumfilm till talfilm så hon ska få göra ett röstprov och det verkar vara som en intressant tid det där, det är i slutet av 20-talet det utspelar sig. Men jag tycker att, jag tänker Greta Garbo som lite av en gåta hon är ju som, det gjorde jag innan och det gör jag nog fortfarande. Jag förstod mig inte riktigt på henne (skrattar) även fast jag har läst boken men jag tyckte den var spännande och jag tyckte det var intressant just det här med Hollywood och se en liten inblick i Hollywoodlivet (skrattar).

Berith: Ja det lär ju, jamen att det var så dör så tidigt, det känns ju så länge sedan. Jag tänka att dom.

Maria: Ja

Berith: Ja, ja det är ju fantastiskt vilken ikon hon blev och

Maria: Ja hon har ju som varit en av de här stora skådespelarna, hon har ju som levt kvar.

Berith: Ja.

Cecilia: Och tänk det att hon fick ju, hon fick ju Oscars också.

Maria: Jamen det tror jag hon fick, jag känner jag har inte så jättebra koll på hennes liv men

Cecilia: Jag har för mig att jag någon gång har skrivit ett skolarbete om Greta Garbo och jo, hon fick nog en Oscar, kanske till och med flera och det är ju lite häftigt eftersom hon var ju så skygg på något sätt.

Maria: Ja och att hon ville vara framför kameran ändå, det känns som hon tyckte det v ar ganska jobbigt ändå på ett sätt men samtidigt,

Berith: Men intressant ändå att hon verkar vara en sådan stark person, och det måste hon ju ha varit eftersom hon klarade av att göra allt hon gjorde men hon är ju som verkligen  framställd som skygg och så där

Maria: Ja, jamen precis

Cecilia: Egentligen lite som Diana, lite framställd så här som en fågel som är lätt att, vad heter det, jag tappade ordet, förstår ni vad jag menar..bräcklig på något vis

Maria: Ja precis, men så väldigt stort intresse kring jamen både Diana och Greta som person.

Berit: mmmm, och vad roligt att läsa en bok så där tänker jag. Biografier kan ju vara jättebra men de blir ju ändå lite annars ja när man får det som en film blir det ju då som man ser i sitt huvud.

Maria: Jamen det var verkligen det, alltså, och så blir det ju, alltså de kan ju spekulera kring, alltså hur hon kände och alltså det behöver ju inte vara helt sanning när det är en roman men man förstår ju ändå att de har någon slags ..vad säger man

Berith: Det är klart dom bygger väl ändå på fakta själva utvecklingen.

Maria: Ja precis hon har ju rest till Hollywood och hon har ju haft den här personen som regissör och de verkar ju som ha haft ett litet förhållande, hon var ju som förälskad i honom men han var ju homosexuell, eller kanske bisexuell då och även Greta var nog det, hon verkar ha haft ett förhållande med en kvinna i Sverige

Berith: ja det känner jag igen att jag har läst.

Maria: Det är lite kring deras kärleksförhållanden också i den här boken.

Berith: Var det det glada 20-talet då? Var det mycket (skrattar) (Bakgrundsmusik startar)

Maria: Det verkar ha varit lite fest och, men det var inte riktigt så där som jag tänkt du vet när de dansade i korta kjolar och (skrattar). Det var kanske inte riktigt det jag såg framför mig men.

Berith: Nej

Cecilia: Hur kom det sig att du ramlade över den här boken Maria?

Maria: Alltså jag läste faktiskt på Legimus, den här sidan ja men där man kan ha talböcker om man har någon funktionsnedsättning eller lässvårigheter och så. Där har de ju nyheter och då var det där jag hittade den här boken och då tyckte jag den lät så spännande

Cecilia: Va kul,

Berith: Jag hade som inte hört talas om den måste jag erkänna när du började prata om  den eller ville att vi skulle köpa in den. Jag hade helt missat den.

Maria: Nejmen det hade nog jag också om jag inte hade läst om den där

Berith: Kom den ut 2020 eller vet du det?

Maria: Jomen det tro jag, jag ska se här jag har ju boken framför mig, jo 2020 den är ju ganska ny och just författarna hade jag inte h ört talas om heller då men de verkar ju ha skrivit mer för tv och teater och så där

Cecilia: Men vet du jag tycker att det kan man känna, minns du att jag någon gång tidigare tipsat om Vargasommar av

Berith: Jaa

Cecilia: och den har ju du också läst,

Berith: Ja den var ju jättebra

Cecilia: Ja och det är ju också, han har ju skrivit bron bland annat

Maria: Okej, just det

Cecilia: Och det var ju precis det där att man kände att

Berith: Hans Rosenfeldt

Cecilia: Ja,

Maria: Ja, men han är ju bra, han har ju skrivit deckare också

Cecilia: men det känns som att de som har skrivit för tv och film de har verkligen potential när de skriver en bok

(alla håller med)

Maria: och jag tycker ofta det är roligt, att få se när det spelas upp i huvudet och det lyckas dom ju med

Berith: ja men precis, det var ju intressant. Jaha, ja ska jag ta mina då? Nu måste jag ju erkänna att de här jag ska prata om har jag inte läst ut, jag har två böcker här framför mig. Och ingen av dom har jag läst ut, det är ju lite skämmigt men en av dom är en novellsamling så att den behöver man kanske inte läsa ut men den tänkte jag bara prata lite kort om sedan tänkte jag men den tjocka boken jag har här det är Majgull Axelssons Inställd resa till sabarmati. Och jag med uttal vet inte om det heter så faktiskt men jag tänkte att jag skulle berätta om den här för att, jag tror att i alla våra poddar har jag haft någon väldigt dyster familjehistoria med något självbiografiskt eller det mesta har varit lite deppigt och eländigt så nu tänkte jag att, det här var en bok som jag fastnade för som känns som en feelgood faktiskt, men den står på romaner. Den har ett litet upplägg som en feelgood. Så att den är ganska, alltså det är också hemskheter som händer. I början då, jag kan börja med att berätta lite vad den handlar om. (Bakgrundsmusik startar) Det är många personer med i den här boken men huvudperson kan man nog säga är Lykke. En kvinna i 50 plus åldern som, i början av boken så blir hon nedslagen, brutalt hon ser inte vilka det är men hon blir hon ju ganska skadad ja hon lyckas ju som, hon lyckas stoppa en taxi och ta sig till lasarett men ja, i taxin så mår hon jättedåligt och kräks och sådär men taxichauffören, hon känner igen taxichauffören och förstår att det är en av hennes elever. Hon jobbar nämligen på skolan och haft många elever och det här utspelar sig i Nässjö  (Bakgrundsmusik slutar) och det är ju inte så stort. Jag har inte kollat upp hur stort det är, men tydligen så känner alla alla så alla hon kommer i närheten av känner henne mer eller mindre. Det visar sig sedan när hon kommer till sjukhuset och blir omhändertagen av läkare så, hon är ju som såhära lite borta och hamnar till slut i koma men då hon vaknar till så känner hon igen läkaren. Han frågar vet du vem jag är? Ja..det svävar förbi ett namn. Martin.

Då visar det sig att det är en gammal skolkärlek. Ja det är väldigt många olika personer och när man, det är lite annorlunda grepp i den här jag har läst recensioner av den här boken och det är lite olika. En del älskar den och del tycker verkligen inte om den och en annan grej som det är väldigt delade meningar om ser jag det är att berättarrösten i boken tar som en i handen och säger att, NU vet vi vad som händer här men det vet ju inte Lykke att det kommer..ja och så där. Alltså att man är som ett med berättarrösten, men jag tycker att det var lite trivsamt så där.

Maria: mm, det är ju som egentligen ett ovanligt grepp känns det som. I barnböcker kan det ofta vara så att berättarrösten vänder sig mot läsaren på något sätt.

Berith: JA, att man blir som

Maria: Indragen i boken på något sätt

Berith: Ja, jag tyckte att det var lite mysigt. Nej men även om det känns som en feelgood med mycket olika, roliga, dråpligheter som händer blandat med lite läskiga saker men han tar ju också om upp ganska jobbiga ämnen och jag förstått att Majgull Axelsson gör det, jag har inte läst så många böcker men några stycken. Det är ofta det här lite samhällskritiska eller liksom det händer i samhället tar hon upp i många fall och i det här fallet är det mycket om rasism och liksom hur det kan gå i arv. Det är någon här som har farföräldrar som var nazister och hur det då har gått, funnits kvar i generationer. Och den här foster, vad ska jag kalla, fosterdotter Mira då som är ursprungligen från Indien men blir adopterad hon är väldigt utsatt för rasism och mobbing på skolan och så där. Det enda som är lite så där små puttrigt, det känns ju som allt kommer lösa sig nu är jag ju inte riktigt ut, nu har jag ju inte riktigt läst ut den men det känns som trevligt, ja det är som lite mysigt allting och så är det mycket humor och ja. Jag tycker man kan verkligen kan rekommendera den om man som jag inte är en riktig feelgood läsare men att man kanske vill ha lite mer djup, men ändå väldigt lättläst och känns väldigt trevlig att läsa så kan jag rekommendera den här. Mycket.

Maria: Vad var det den hette, kan du säga igen?

Berith: Inställd resa till Sabarmati.

Maria: Ja, just det

Berith: jag tror man uttalar det så faktiskt

Maria: Sabarmati

Berith: Sabarmatii, vet inte ens vart det var, för att det är nämligen så att den här dottern när hon fyllde 18 så far hon iväg, hon lämnar Lykke och hon lämnar sin pappa och alltihop. Hon vill bara bort från Nässjö. Lykke får inte veta vart hon har tagit vägen, alltså hon känner bara att jag vill bort, jag vill härifrån. Hon säger att hon ska ut och tågluffa men hon far inte iväg och gör det utan hon, ja man får veta att hon hamnar på Island till slut. Men Lykke hon funderar ju jättemycket på vart hon är och jag antar, för hon planerar också att fara iväg och leta rätt på henne och jag tror att Sabarmati är en av de platser hon har tänkt sig så småningom, jag har inte kommit dit än.

Maria: Jamen det lät ju jättespännande.

Berith: Men det känns som Majgull Axelsson, jag har läst, det jag har läst av henne är ju en bok jag tror att jag kanske har läst någon av de tidigare, hon har ju skrivit Aprilhäxan, men det jag har läst var Ditt liv och mitt och den var ju som helt annorlunda. Den var ju inte det här liksom feelgoodstuket. Den handlar om statens förbrytelse mot så kallade sinnesslöa. Den var väldigt gripande och bra tycker jag. Det här är ju som en annan genre så att det kan ju hända att hon, ja om hon fortsätter att skriva lite mer så eller om hon, jag tror hon skriver ganska olika. Alltså varierat men ofta med lite samhälls, det är lite inspirerat av det som händer i samhället och så vidare.

Cecilia: Spännande

Berith: det var den

Maria: Mmm

Berith: Och så har ju den här ( harklar sig )den här novellsamlingen också som jag håller på med. Zadie Smith, Grand Union. Är det någon som har läst den?

Maria: Nej

Berith: Ja den är ju ganska ny så att det är ju kanske inte är så  att nu har hunnit det men jag gillar ju noveller, jag tycker att det är ju väldigt fantastiskt hur man kan få ihop det på bara några sidor ibland

Maria: mmm

Berith: En så bra berättelse, och vi brukar ju ha lite novelläsning ibland så att jag. Det är ju som kul att spana in ibland vad som finns.

Maria: Kändes det som att det var någonting som skulle passa till novelläsning

Berith: Ja det tror jag. Absolut. Nej men jag tycker att hon får till det väldigt bra på korta sidor. På korta (skrattar) det är ju typ 20 sidor kanske, eller något sådant. Blandad en där hon fångar det här, som vi kanske inte lägre lever men hon skriver om , jag förstår att det handlar om när man är på semester på någon sådan här all inclusive och man bara går runt (Festlig bakgrundsmusik startar)och man orkar inte ens gå till havet utan man bara som är där på sin. Hon beskriver det på ett jätteroligt och (skrattar till) lite otäckt sätt när man bara glider som en, vid en pool där man bara ligger i en ring och har det bra. (Maria och Berith skrattar) ja så där.

Hon fångar saker. Men sedan tänkte jag, hon fångar också. Här har hon skrivit någonting om tid på en enda sida. Jag tänkte bara jag skulle läsa litegrann ur, hon på något sätt ja hon fångar det här hur fort tiden går. Jag tänkte, jag vet inte om det har något med ålder att göra. Nu är jag 50 plus och det känns ju som att tiden går så ohyggligt fort. Jag var tvungen att titta hur gammal hon var. Zadie Smith är född 75 så hon är ju yngre än mig men hon har verkligen fångat det här hur det kan kännas när tiden bara som snurrar på. (Lugn bakgrundsmusik startar) När man väl har lyckats acceptera Januari är det redan April. Och mer än så är inte ett år. En rad månader som skuttar fram fyra i taget och då återstår tre skutt i slutet av året och den sorgliga årliga illusionen att någon faktiskt ska gå någonstans på nyårsafton och sedan är det April igen. Och den här meningen tyckte jag var väldigt bra: Man ser de förvirrade stadsmänniskorna öppna de stora blå oanvända och oälskade postlådorna i gathörnen. Huvudena nedstoppade i luckan, fötterna dinglande över marken och leta efter något de tappat bort nämligen sommaren deras nionde år som sträckte sig från början av 1500-talet  till koreakriget ungefär (Bakgrundsmusik tystnar). Alltså just det där hur lång tiden var när man var nio år jämfört med nu.

Cecilia: Ja

Berith: Jag tycker, att man kan fånga så mycket på bara några rader, det tycker jag är imponerande.

Maria: Ja det var skickligt gjort (skrattar)

Cecilia: Men just det där med tid också det är ju helt, det är häftigt att tänka på tycker jag. Hur det ändras, ett sommarlov var ju ett helt liv när man var liten.

Berith: Ja, ja vi brukar prata om det att ja men jag menar att som sagt jag har ju inga småbarn eller någonting. Jag borde ju ha hur mycket tid som helst. Hur kan det gå så fort? (Skrattar) ja det känns som att jorden måste ju snurra fortare eller jag vet inte vad som händer.

(Maria skrattar)

Berith: Det roliga är, ja då började vi säga det att det kanske beror på alla de här sociala medierna att man liksom är uppkopplad och tittar på saker hela tiden men då far jag och träffar mina föräldrar som är 80 plus och de använder inga sociala medier. De säger precis samma sak och de jobbar ju inte ens, jag vet inte. Jag tror det är något som händer.

Maria: Är det något med åldern (skrattar)

Berith: (skrattar) alltså jag vet inte, jag fattar det inte.

Maria: Allting är ju mera nytt också när man är barn. Alltså.

Berith: Är det det?

Maria: Ja allt man upplever är ju nytt och så kanske man är mer närvarande då.

Cecilia: Ja kanske det.

Berith: Ja det kan vara det.

Maria: Ja det går så fort.

(Avslutningsjingle börjar)

Cecilia: Tiden går fort när man har trevligt och nu är det nog dags att avsluta den här podden

Berith: Ja just det, då får vi säga tack till våra lyssnare där ute. Så hoppas jag alla får en härlig vintertid i alla fall det som är kvar. Vi kommer ju tillbaks om en månad ungefär med en ny.

Cecilia: Nytt avsnitt, nya böcker och då kanske vi har med oss Samuel också.

Berith: Ja det hoppas vi.

Cecilia: Ja, ha det bra

Berith: Ha det så bra

Cecilia: Hejdå

Berith: Maria: Hej då.

(Bakgrundsmusik tonar ut)