Den bångstyriga boken som blev något annat

Författaren ville skriva en personligt hållen etnologisk betraktelse över sin uppväxt i norr, men efter ett par kapitel började lokalpatriotismen blomma. Vissa böcker stannar i minnet främst för att de sticker ut. Man hakar upp sig, börjar grunna och diskutera med andra.

 

 En sådan läsupplevelse som jag aldrig glömmer är Vi åt aldrig lunch av Lilian Ryd.

Kvinnor i väglöst land / Lilian Ryd
Lilian Ryd är etnolog och författare till bland annat boken Kvinnor i väglöst land. Hennes bror Yngve Ryd (1952-2012) ägnade sitt liv åt att dokumentera traditionell kunskap som timmerkörning med häst, jägarliv och renskötande. Syskonen Ryd växte upp under enkla förhållanden i Vuollerim, och Lilian blev senare student i lärdomsstaden Uppsala. Vi åt aldrig lunch som kom ut 2004 är enligt baksidestexten ett utforskande av små missförstånd och stora kulturskillnader i vårt land. Det handlar om kulturkrockar mellan land, stad, klass och etnicitet. Det som omärkligt skiljer ut den utifrån kommande i ett nytt socialt sammanhang med dess oskrivna regler.

Själv känner jag igen mycket från min egen uppväxt i Västerbotten och de äldre som fanns runt omkring mig då.  Ett mål mat som kallades lunch var inte alls någon självklarhet, inte heller att ta i hand och presentera sig eller tacka översvallande. Gå ut och ”tomgå” på vägen utan något ärende ville ingen vuxen bli ertappad med. Att sätta barnen i centrum som idag i sociala sammanhang var inte brukligt. Som liten tog jag det för självklart att vissa äldre människor inte uppmärksammade min närvaro alls. Barn skulle finnas i bakgrunden och inte göra något väsen av sig.

Lilian Ryd sätter mycket av detta i perspektiv med kopplingar bakåt i tiden som jag själv givetvis inte var medveten om som barn. Det gamla sättet att besöka släkt och grannar som innebär att man stiger på utan att knacka eller hälsa, och sätter sig på en stol i utkanten av köket och väntar tills man blir tilltalad eller hittar en ingång i samtalet, skulle uppfattas som mycket märkligt i våra tider men var fullt naturligt för bara några decennier sedan.

Vi åt aldrig lunch
Idén med boken är alltså fantastisk. Här finns massor av spännande situationer ur verkligheten att utforska och förklara, och i stort sett varje kapitel borde vara en guldgruva för en läsecirkel. Det som ger texten sin märkliga knorr är att den erfarna författaren och etnologen allteftersom överger objektiviteten mer och mer. Levnadsvanorna i 50-talets Norrbotten och 2000-talets Stockholm är givetvis olika varandra, men finns det något bättre och sämre? Jo, det gör det, får vi veta.

Jokkmokksborna som slet med flottning, renskötsel och skogsbruk hade inte bara enklare vanor utan också renare själar än människor från sydligare trakter, antyds det. Ryds mostrar som gav bort sina receptbelagda mediciner till varandra så att de fritt kunde överdosera av värktabletter och hjärtmediciner utförde en motståndshandling mot överheten. Läkarnas föreskrifter var bara ett sätt att neka den lilla människan lindring från sina krämpor.

Egentligen behöver man inte ta sig långt söderut för att konstatera att både musik och litteratur bär spår av ett mindre besjälat folklynne, står det i kapitlet om kultur. Folkmusiken från Norrbotten andas frihet och kraft, medan spelmännen från Dalarna och Hälsingland bara gjort ”stampiga och tungfotade” låtar. Västerbotten har för all del ett antal goda författare, men deras ursprung utanför ”de klassiska försörjningsmönstren” gör att de skriver dyster, tung och mörk prosa. Hade de däremot stammat från jägare, nybyggare eller renskötare, ja då…!

Vad får all denna lokalpatriotism att bubbla fram? Den som antyder att vissa delar av Norrbotten utgör själva urjorden för en bättre sorts människa? Den enda förklaring jag kan komma på är att hågkomsterna som utgör grunden för boken väckte revanschlustan hos författaren på nytt. Känslan av att vara tafatt norrlänning i akademiska kretsar och privata sammanhang där det är lätt att känna sig iakttagen och bortkommen. Det är lätt att hembygden framstår i något sorts förklarat ljus när man befinner sig långt borta. Det välbekanta och självklara som kanske kändes hindrande innan man gav sig av verkar i efterhand bara äkta och genuint. Man minns gemenskapen och sammanhållningen, inte de som var utanför eller sågs över axeln. I sin iver att upphöja hemorten och dess människor är det lätt att ta i så att de hamnar på piedestal.

Vi åt aldrig lunch börjar som en sorts bok och slutar som en annan. Den förrymda texten är både ett irritationsmoment och en krydda. Läs den gärna och passa samtidigt på att lyssna till din inre hembygdsforskare, var du än kommer ifrån. Vad har format ditt sätt att vara och tänka, vilka små och stora seder bär du själv med dig?

Sonja Viklund, Mora bibliotek

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Sonja Viklund, Mora bibliotek den 16 september 2013