Den inre, intressantaste resan...

En betraktelse av böckers förmåga att skicka oss på svindlande inre resor.

När jag var en liten tjej var höjden av spänning en god bok. De där böckerna ville bara aldrig räcka till. Varje sida var en guldgruva av händelser och bilder, skeenden som spelades upp i mitt huvud allt eftersom jag läste vidare.
Ingen spänning kunde konkurrera med det som min hjärna konstruerade av de berättelser som någon annan skrivit. Jag behövde inga bilder, jag behövde bara sida upp och sida ner av bokstäver, ord och meningar. Det samlade skrivna förvandlade mitt huvud till ett kalejdoskop av olika världar, så långt borta, men ändå så nära.
 
Inget bokomslag kunde vara avskräckande. Det var verkligen insidan som räknades och om det gick att läsa, så läste jag det. Pippi och Ronja var mina bästa vänner och uppmuntrade tilltag som att vårskrika i skogen och att åtminstone överväga att sätta skurborstar på fötterna. Och att hitta på nya ord.
 
I min mormors förråd hittade jag böckerna om Kitty, Lotta och Cherry Ames, och det var ju böcker så naturligtvi
s läste jag dem. Kloka tjejer som gjorde rätt för sig, även om det kostade på ibland. En och annan Biggles slank också med. Böckerna om Narnia fascinerade mig. Hur mycker jag än tagit avstånd ifrån religion och övernaturligheter, så har mystiska världar alltid fascinerat och kittlat. Särskilt om det funnits skumma figurer och en tydlig, universell sensmoral. Gränsen mellan fiction och verklighet beöver inte vara en mur. Det blir så mycket intressantare när man står med det ena benet i vardera värld och funderar över hur verkligheten EGENTLIGEN ser ut.
 
Förmodligen var det därför jag aldrig riktigt föll för Hans-Erik Engkvists böcker. De var lite väl 70-talistiskt moraltunga. Hästböcker sög. Däremot öppnade Inger Edenfeldt nya dörrar. Hon skriver ungdomsböcker som inte klappar de tilltänkta läsarna på huvudet. Ingen läsare tycker om att inte bli tagen på allvar. Boken "Juliane och jag" är fortfarande en av mina favoriter och den som gjorde den fruktansvärt dåliga tv-serien av den boken borde ha fått smisk.
 
Maria Gripes böcker läste jag också från pärm till pärm. "Tordyveln flyger i skymningen" är en fascineradne historia, lite suggestiv, verklig och mystisk. Skuggserien har liknande charm.
 
Högstadietiden innebar upptäckten av amerikanska bestsellers. Jag läste Grottbjörnens folkserien i ett nafs och även Virginia Andrews gräsliga serie om fyra barn som blir inlåsta på vinden av sin mormor. Judith Krantz böcker förhäxade. Det gör de inte längre. Hu.
 
Under gymnasiet upptäckte jag Isabel Allende och hittade tillbaka till mystiska teman och allvarliga budskap. "Eva Luna" och "Andarnas hus" är underbara. Specialarbetet skrev jag om Karin Boye och det blev poesi för hela slanten. Däremot blev jag aldrig vän med Edith Södergrans skira diktning. Jag och Strindberg blev ett, så pass att jag sedermera kom att skriva en B-uppsats i litteraturvetenskap om "Fröken Julie". Jag gjorde också en analys av "Ett drömspel" som inte gick av för hackor. Efter Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" var jag övertygad om att jag skulle flytta till Värmland, så fort jag fick en chans.
 
Jag har inte flyttat till Värmland. Numera läser jag inte särskilt mycket, heller. Kanske skriker inte mina inre världar längre efter stimuli i skriven form. Kanske har jag blivit en av de trista människor som bara vill bli matad med lättsmält underhållning som inte kräver att fantasins racerbanor i huvudet prepareras för nya vindlande åkturer, och kittlande svängar och kringelkrokar. Slutar man behöva sina egna, inte världar, när verklighetens gråa filt får ligga för länge?
 
Jo. Jag ska nog titta en gång till i bokhyllan. Det kanske finns en ännu icke upplevd resa där.
 
/Lotten Lindström

Taggar:

Skrivet av: Teknikhuset den 17 februari 2010