Huvudpersonen i ”Domaren” heter Fiona May och är en mycket kompetent överrätts domare i London.
Fiona närmar sig sextio år och efter ett långt och mestadels lyckligt äktenskap, hamnar förhållandet med maken Jack i rejäl gungning. Fiona tycker att de har det bra och blir därför både överraskad och ursinnig när Jack berättar att han är på väg att inleda ett förhållande med en betydligt yngre kvinna.

I början av boken ligger fokus på Fionas och Jacks förhållande och McEwan beskriver på ett nästan tragikomiskt sätt hur mycket deras förväntningar på varandra och relationen skiljer sig åt.
Men ganska snart blir det Fionas arbete som domare som dominerar handlingen, även om hennes privatliv ständigt finns närvarande.

Personligen brukar jag ofta bli rätt uttråkad av rättegångsscener i t.ex. filmer, men i den här boken fångas jag verkligen av spänningen i de fall som är aktuella.
Det mest gripande och som Fiona också dras in i på ett mer personligt plan handlar om en 17-årig pojke som har leukemi. Han behöver blodtransfusioner för att klara sig men eftersom han tillhör Jehovas Vittne förbjuder hans religion honom att ta emot blod.
Sjukhuset vill ta upp fallet i en rättslig prövning för att avgöra om det går att tvinga pojken att ta emot blod, eftersom han trots allt inte är myndig. Men det är inget lätt fall eftersom hans föräldrar också motsätter sig att han ska få blod, trots att det förmodligen kommer att kunna göra honom helt frisk istället för att riskera att dö.

Domaren är en mycket välskriven roman, som höll mig i spänning under hela läsningen. Inget är förutsägbart, utan det som sker är överraskande och oväntat.
Det gillar jag!