Maria Montelius är konstnärlig ledare för teater Brunnsgatan Fyra, dramatiker och regissör samt dotter till Kristina Lugn. Främlingsleguanen är hennes debutroman och i den har hon lyckats ge en helt ny vinkling åt temat barndomsskildring.

Jaget i boken tillhör en fyraåring med ett språk som hos en vuxen eller rent av någon ännu äldre, det är snarare lite torrt och ålderdomligt som från någon journalfilm från trettiotalet. Just den här kombinationen blir dråplig och komisk, särskilt när han eller hon, man förstår aldrig vilket kön berättaren har, beskriver sin enda riktiga vän, leguanen exempelvis så här: Min leguan är ingen snobb som föraktar sport, men just utförsåkning har den alltid betraktat som en styggelse.

Huvudpersonen har hoppat av dagis och övergivits av föräldrarna, eller upphovsmännen som hen kallar dem. Ensam med sitt husdjur leguanen försöker hen klara sig så gott det går genom att först ta av den mat som finns i frysar och skåp och sedan gå till affären och låtsas höra till någon vuxen för att få tag på ny proviant.

Det är lite diffust vart föräldrarna har tagit vägen, i början tror man att de är på någon form av resa, men när fyraåringen får ett brev om vräkning på grund av obetald hyra förstår man att det inte är någon rekreationsresa de är på.

En ljuspunkt för fyraåringen är grannen Ammi, som bjuder på kakor och annat ätbart och låter hen sitta i hennes knä medan de tittar på tv.

Det är en berättelse om stor ensamhet, men skriven på ett sånt sätt att man ofta småskrattar för sig själv. På något sätt börjar jag tänka lite på Monty Phyton, det är samma absurda humor men med en tragisk klangbotten.

Främlingsleguanen är verkligen en bok med en alldeles egen stil, jag kan bara uppmana er att låna och läsa den, det är en upplevelse!