Fyra dagar i London, for GACKT's sake.

London fyra dagar i juli och konsert på O2 Academy Islington

Nu när hösten gjort sitt intåg med klar hög luft och vackra färgspel i trädens bladverk och vintern lurar framför oss med tjocka snötäcken och minusgrader kan det kännas som om sommaren försvann alltför fort. Då kan det vara skönt att kunna tänka tillbaka på allt man upplevt under den allt för korta semestern.

 
Under fyra dagar i juli upplevde jag tillsammans med två vänner London och dess otroligt trevliga och artiga befolkning. Ingen av oss hade tidigare varit i London, eller Storbritannien för den delen. Beväpnade med guideböcker gav vi oss ut i storstaden för lite inledande shopping. Första stoppet var Forbidden Planet där det blev en del inköp.
Deathnote, inköp från Forbidden Planet
Jag hade förväntat mig att det skulle vara en jättebutik, men den var inte så mycket större än Science FictionBokhandeln i Stockholm, som alltid är ett givet besöksmål när jag är i huvudstaden. Efteråt laddade vi med energi genom att äta en portion Fish and Chips på en liten bodega som vi hittade på en bakgata. Fyllda till bredden med friterad fisk sökte vi oss sen ut på de större gatorna. Det blev en hel del promenerande fram och tillbaka på Oxford Street där min ena väninna höll på att bli uppraggad av en frisör från Guy & Toni. Han blev troligtvis förtrollad av hennes långa blonda hår för han försökte förtvivlat övertala henne till att låta honom göra en uppsättning på henne.
 
Resans mål
Men nu var det inte shopping och Oxford Street som dragit oss till den engelska huvudstaden. Det riktiga målet med vår resa nådde vi på fredagskvällen. Då fick vi och 797 andra medmänniskor se en av Japans största artister, GACKT, live. Jag har lyssnat på hans musik i några år nu men aldrig trott att jag skulle få se honom live eftersom han till största delen bara turnerat runt i Asien.
 
Islington
Konserten var förlagd till O2 Academy Islington, en klubb en stenkast från tunnelbanestationen Angel. Insläppet skulle inte öppna förrän halv sju på kvällen men vi for dit vid tre – halv fyra-tiden eftersom vi inte visste hur det såg ut där eller hur svårt det skulle var att få en bra plats under konserten. Kön till konserten sträckte sig runt tre sidor av det stora affärshus där klubben låg. Den långa men välordnade kön måste ha varit en ovanlig syn eftersom i princip alla som passerade, både gående och bil- och bussburna tittade intresserat. Det var även en hel del människor som kom fram och frågade varför vi köade, om det var en demonstration mot något. Vi informerade förstås beredvilligt om anledningen och väckte förhoppningsvis deras nyfikenhet och spred GACKTismen ytterligare. När våra fötter höll på falla av av allt stående och vi var lämpligt förgiftade av våra rökande kögrannar öppnades äntligen insläppet.
 
Efter att alla kommit in och minglat omkring en stund samlades vi framför scenen. Vi fyllde knappt halva lokalen visade det sig, det var inga problem alls att få en bra plats. Det hjälpte förstås att jag är ganska lång och att GACKT stod på en plattform son vi snabbt döpt till "ICA-backen". En stund efter att konserten börjat var det så varmt i lokalen att det droppade kondens från taket och säkerhetsvakterna delade ut vattenbägare som skickades runt i publiken. Det måste ha varit fruktansvärt varmt på scen med alla lampor men det verkade inte hejda GACKT och hans backupband GACKTJob. De hoppade, sjöng, skrek och gav sitt allt. Genom att detta var en uttalad rockkonsert så var tempot högt och ljudnivån ännu högre. Publiken sjöng och skrek med så gott de kunde (sångerna var till 99% på japanska) och hade nog otroligt trevligt. Det hade då vi tre alla fall.
 
Efter ca två alldeles för korta timmar var konserten över och GACKT steg av scen. Vi lämnade motvilligt lokalen och började röra oss mot utgången och den svala Londonnatten. Resan hem skedde på ett fullproppat tåg med folk som skulle ut och roa sig. Vi hade tyvärr roat oss färdigt och stapplade hem till hotellet. Det tog dock flera timmar innan vi varvat ned nog för att kunna somna. Konserten hade varit underbar.
 
Dagen efter kvällen före
Trafalgar Square
  
Lördagen fördrev vi med mer promenerande på Oxford Street. Jag som hoppat mest kvällen innan hade förvånansvärt nog minst ont i fötterna men shopping var inte min grej den dan. Jag genomdrev istället att vi skulle se oss omkring lite så vi åkte till Piccadilly Circus. Då kändes det äntligen att vi var i London. Tyvärr var våra plånböcker för tunna och vår tid för kort för att se mer av London genom att åka en sightseeingbuss. Istället kikade vi in
Horatio Nelson
i några mysiga affärer på jakt efter souvenirer och promenerade förbi Her Majesty’s Theatre. Så småningom hamnade vi på Trafalgar Square. Vi minglade bland turister, beundrade det enorma lejonen och fontänerna och spanade in Nelson. Vi blev alla lika chockade när vi såg att han hette Horatio i förnamn. Jag har inget minne av att jag lärde mig det i skolan.
 
Hemfärd
 
Tidigt på söndag morron var det dags att dra vår färde hemåt. Vi skrämde upp hotellföreståndaren vid sex-tiden och släpade sen våra väskor tvärs över London för att slutligen hoppa på planet hem till Sverige. När vi efter tre timmars tunnelbaneresa, fem timmars flygresa, 20 minuters språngmarsch genom Arlanda, en till timmes flyg, och slutligen tre timmars körning kom hem, kändes det tyvärr som vi aldrig varit borta. Som tur var har alla minnen kommit tillbaka efter att man varvar ner och haft tid att landa i vardagen igen. Det var en resa som jag definitivt skulle göra om om jag fick chansen, och vi kommer definitivt resa tillbaka till London och se oss omkring mer. Förhoppningsvis gör GACKT detsamma. Och då kommer vi vara där för att ta emot honom med öppna armar.
 
 
 
 
 
/Cheerio!
  Inger Fransson, Storumans Kommunbibliotek
  
--------------------------------------------------------------------------------------
Reslitteratur:
  
London av Leapman, Michael
  
London: topp 10 av Williams, Roger
  
 
 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Teknikhuset den 17 september 2010