Helmer Grundström, Svanavattnets klarabohem

Vår egen norrlandsförfattare har naturligtvis en given plats hos oss på biblioteket.

Det finns ett särskilt rum på Dorotea bibliotek som vi kallar Helmer Grundström-rummet, där hans eget bibliotek finns bevarat, liksom några av hans privata föremål. I en monter finns dedikationer till Helmer från andra stora författare och där ligger den för Helmer så typiska halmhatten.
 
 
Flera gånger varje arbetsdag har jag ärende in i Helmer Grundström-rummet och möter då flera fotografier på traktens mest berömde författare. Här finns bl.a. en bild där han står i sitt kök i stugan i Svanavattnet.
 
Helmer som föddes på skottdagen den 29 februari 1904 är död sedan 1986 och stugan finns inte heller kvar. Det känns därför särskilt värdefullt för mig att jag en gång fick kliva över tröskeln till det enkla lilla huset vid sjön, uppleva miljön, se skrivplatsen och hans boksamling som sedan kom att hamna här på biblioteket. Det var efter att Helmer hade gått bort som jag var där tillsammans med en grupp representanter från kommunen, som hade att fundera över hur stugan skulle kunna tas om hand. Huset brann senare ner och därmed var frågan inte längre aktuell. 
 
Det finns också en bild av Helmer stående i dörröppningen, som om han var på väg ut på farstubron. Bilden leder min tanke till ett av mina favoritstycken som heter Lyssnaren. Stycket finns i samlingen När skogens källa sinar (1974) som blev belönad med Östersundspostens litteraturpris. I juryn satt bl.a. Eyvind Johnson och Per Olof Sundman. Lyssnaren berör mig djupt. Det handlar om en man som är döv men aldrig ger upp hoppet om att få höra ljuden från naturen. Jag tycker att den visar vilken fantastisk kraft hoppet, fantasin och inlevelsen har för att vi i svåra situationer ska orka kämpa vidare.
 
 
Helmer Grundströms liv har kartlagts av Gunnar Balgård i den omfattande biografin Detta är mitt land (2006). Det är en mycket intressant bok för vilken Balgård välförtjänt belönades med Ivar Lo-Johansson-priset. Nu kunde vi få grepp om personen och miljöerna bakom dikterna och det är ett värdefullt verk för kommande generationer som genom den har möjlighet att skapa sig en rik och nyanserad bild av Helmer och hans författarskap.

Många av Helmers dikter är koncentrerade, ordfattiga men innehållsrika och visar på de svåra förhållanden som låg till grund för hans diktning. Ett exempel är följande dikt ur samlingen Från myr och mo (1943)
 
Där skogvaktarn tog in 
Lusen var svår.
Kylan svår.
Fällen gammal
och utan hår.
 
Vattnet var slut.
Veden slut.
Skulle han pissa
Måste han ut.
 
Ohyran bet
Grå och fet.
Natten räckte
i evighet.
 
Men trots att det är ett hårt liv i en karg miljö som ofta skildras finns också humor, inte sällan burlesk och även glädje och kärlek hans texter. 
 
Jag valde att nämna en text ur ett verk från 1970-talet för att det gläder mig att läsa i Balgårds bok om just den tiden när det hände så mycket positivt för min författare. Vid den tiden var Helmer åter i ropet bland läsare, kritiker och författarkollegor efter att ha levt improduktiv ett decennium i en nedåtgående spiral, obekväm i sin omgivning och isolerad från världen i stugan i Svanabyn. Plötsligt hade nu allt vänt och Helmer fick upprättelse som poet och författare. Breven strömmade till, många av hans dikter blev tonsatta och togs upp av kända trubadurer. Han engagerades i  poesiuppläsningar, även i radio och TV och blev efterfrågad även runt hemtrakterna. I början på 70-talet reste Helmer på turné tillsammans med Kerstin Ekman till skolorna i Vilhelmina och tillsammans med Thorstein Bergman och Tor Bergner uppträdde han vid 70 års ålder vid ett arrangemang på Medborgarhuset här i Dorotea.
 
Balgård skriver om Helmers vantrivsel under 60-talet och andra här i byn kan berätta att det fanns en period när Helmer Grundström ibland fick problem i kontakten med sin omgivning, men jag vill tro att vi idag ser på honom med överseende ögon och har fört över fokus till hans betydande författargärning.
Många var vi som 2004 firade hundraårsdagen av hans födelse. Ett större arrangemang under sommaren inleddes på Dorotea bibliotek med flera hyllningstal, bl.a. av f.d. landshövdingen Georg Andersson, av nämnde författaren och Helmer Grundström-kännaren Gunnar Balgård (på bilden) och Doroteas Kommunalråd och Kommunchef. Med buss tog vi oss sedan till Svanavattnet för fortsatt firande med mat och musikunderhållning av bl.a. Stefan Carlén. Under jubileumsåret höll också de f.d. doroteaborna Kerstin Lundström och Olle Lundmark flera högt uppskattade sång och poesistunder.
 
I Svanavattnet iordningställdes ett minnesrum samma år och vid invigningen av det nya Helmer Grundström-rummet varvades hyllningstalen med  musik av Riksspelmannen Sören Johansson och Helmer Grundström-tolkaren Gunnar Enqvist, vars skiva Dunet & Blyet finns att låna på biblioteket.
 
Det finns ytterligare en gren vid sidan av prosa och poesi i Helmers författarskap. Han var en flitig journalist och reporter, vilket har varit mindre känt innan  Balgård 2004 samlade ett antal artiklar i boken Skogens talan.
 
Slutligen vill jag nämna att det finns ett Helmer Grundström-sällskap.  Eldsjälarna har skickat ut små medlemsblad till sina medlemmar med intressanta texter utifrån Helmers liv. Till 100-årsjubiléet stod sällskapet bakom utgivningen av Helmers dikter i urval, med förord av Lennart Frick i boken Det är nog och år 2006 kom en samling av hans noveller under titeln Det skriker i skogen med introduktion av Gunnar Balgård.  På sällskapets hemsida finns också en förteckning över Helmers utgivning. Måtte sällskapet hitta kraft att fortsätta lyfta fram minnet av vår bygds klarabohem, han som ger oss så härliga läsupplevelser.
 
Kerstin Oskarsson
 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Teknikhuset den 23 januari 2011