I gamla skidspår

Många duktiga skidåkare har kommit från Norsjö. Det första Vasaloppet 1922 vanns av Ernst Alm, året därpå vann Oskar Lindberg. 1941 vann Mauritz Brännström. Alla kom de från Norsjö.

 

Sportlovet bjuder på vackert väder. Så underbart! Är inte sportlov det bästa som finns? Nu när jag arbetar tycker jag att denna vecka borde få ”helgstatus” och att så många som möjligt borde få möjlighet att vara lediga. Lediga för att sporta! Annat var det i mina tidiga tonår. Min mamma fick något lyriskt i blicken och kvittrade att äntligen var det s-p-o-r-t-lov, med betoning på sport. Vackra dagar tvingade hon mig att följa med ut i spåret. Ja, eller åtminstone tjatade mig less. Jag suckade alltid i form av ”Måste jag?” eller ”Men åh, jobbigt!”, fast jag gav ändå med mig till slut. Vi åkte iväg och halvägs stannade vi till vid en lada, skalade apelsinerna och åt och njöt av den friska marssolen. Väl hemma gjorde mamma riktig chokladdryck och till det åt vi limpsmörgåsar med ost. Och, jo, jag minns att jag tyckte att det inte var så tokigt.

Årets  sportlovsförhållanden kunde inte vara mer perfekta,  -10 grader och välpreparerade spår. Jag börjar staka mig igång och tänker som jag brukar ”Det här är så roligt!” och "Vilka fina skidspår!"  Undrar just vad Ernst Alm skulle ha tyckt om dessa spår. Han var från min hemkommun Norsjö och den första Vasaloppsvinnaren 1922 med tiden 7.32.49. Året därpå hade resultatet förbättrats; nu blev tiden 6.32.41. Vinnaren hette  Oskar Lindberg och även han var från Norsjö.

Många duktiga skidåkare har, genom tiderna, kommit från Norsjö. Förutom Ernst Alm och Oskar Lindberg vann också Mauritz Brännström, även kallad Norsjöbjörnen, Vasaloppet 1941.  En annan storåkare  var Guld-Martin, Martin Lundström. Han vann två olympiska guldmedaljer 1948 men kom också på bra placeringar både nationellt och internationellt. Många fler duktiga skidåkare och även kvinnliga sådana kom från kommunen. De rönte framgångar vid såväl svenska som nordiska mästerskap,  samt världsmästerskap.

I den lilla skriften Norsjö anrik skidlöparbygd : en skrift om de framgångsrika storrännarna från Norsjö kan man läsa om storhetstiden i skidspåren som var mellan 1910- och 1950-talet. Hur det var att ”ränn oppa skia”. Här berättas det om de duktiga manliga och kvinnliga skidåkarna och vilka förhållanden som gällde. Uppväxten var för dem, som för många i Norrlands inland. De kom ofta från barnrika familjer. Att ta sig till skolan vintertid betydde skidåkning flera kilometer. De fick tidigt hjälpa till hemma på gården. När åren i skolan var över var det dags att börja arbeta. Under vinterhalvåret var det ofta arbete i skogen som gällde. När de började tävlingsåka utövades också skidträning i olika former, och uppfinningsrikedom fanns det gott om. Ernst Alm lär ha tränat styrka genom att binda fast en roddbåt vid en ung björk, och sedan satt sig i och börjat ro för fulla muggar. När de skulle åka tåg till en tävling söderut var det förstås skidåkning som gällde till Bastuträsk järnvägsstation. En tur på några mil.

Själv har jag inget speciellt fysiskt tungt arbete. Det är väl när böcker ska flyttas om i hyllorna eller jag ska kånka och bära tunga bokväskor när jag ska ut på ett bokprat, som min styrka kommer till pass. För mig är skidåkningen viktig för att få komma ut i naturen och få frisk luft.
Skidspår

Kände Ernst Alm och de andra skidgrabbarna och tjejerna frihetskänslan då de spände på sig skidorna? Skidåkningen var den naturliga vardagsframkomsten för barnen och ungdomarna. De tog sig fram i skogen mellan gårdar och byar på skidor.

Jag stakar mig fram och min utrustning är väl inte direkt jämförbar med Charlotte Kallas, men mina skidor och stavar är i något lättsamt glasfibermaterial. Mina skidkläder har bra passform och består av vindtätt funktionsmaterial som både värmer och andas. För 70-80 år sedan var det andra förhållanden; kläderna var ofta gjorda av vadmal och senare användes dressar av tältdukstyp. Huvudbonaden kunde vara en huva av motorcykelmodell eller en hopknuten näsduk. Skidorna kunde vara hemgjorda. De var klumpiga, med skidbindslen av läder och brätten som värmdes  med hett vatten för att sedan sättas i press in i en timmerknut, med undersidan uppåt. Då tyngdes skidan ned och brättet fick avkylas under press. Egen valla tillverkades ; den kunde bestå av ett hopkok av ljusstumpar, tarmfeta, tjära, bitar från sönderslagna grammofonskivor, gamla vallarester, osaltat smör, kåda, senor från djur och linolja. Allt detta kokades i en burk på järnspisen. Ibland lyckades valladekokten, ibland inte.  Eftersom behovet av skidor var rätt stort så blev en del riktigt duktiga och även snickare kom också att ägna sig åt skidtillverkning. Ernst Alm och Oskar Lindberg startade en skidfabrik i Skellefteå, mot slutet av sin tävlingskarriär.

Vår skidhistoria finns samlad i Norsjö skidlöparmuseum på hembygdsområdet. Här kan man se många fina medaljer och här visas den utveckling som skidåkningen genomgått. Utställningarna visar bland annat åkarnas uppväxtmiljöer, träningsförhållanden, utrustning och skid- och vallatillverkning.

Min skidåkning är enbart för mitt höga nöjes skull. Jag vill förbättra min kondition, min åkning, min styrka. Vackra dagar vill jag också njuta av den underbara naturen. Snön tynger trädens grenar och det känns som om jag åker i ett snöslott. När jag kommer upp på en höjd ser jag utöver vidderna. Här har många, många åkt före mig och förhoppningsvis haft stunder då även de hunnit njuta.
 

 

Boktips!

Hasselberg, Staffan: Vasaloppet : vinnare och veteraner 1922-1994

Marklund, Pelle: Det stora äventyret : Vasaloppet under 1900-talet

Martinell, Vidar: Svenska skidlegender

Norsjö anrik skidlöparbygd : En skrift om de framgångsrika storrännarna från Norsjö

 

/Magdalena Sjöström, Norsjö bibliotek

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Magdalena Sjöström den 21 mars 2012