Jorden vi ärvde...

Ge ett nyårslöfte till Moder Jord!

”Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill. Jorden vi ärvde och lunden den gröna...”
Evert Taubes vackra visa känner vi alla till. Den skrevs i en tid när jordens resurser tycktes oändliga och årstiderna växlade som årstider ska växla.

För sjuttio-åttio år sedan myllrade det av liv i Norrlands inland. I nästan varje by fanns skola, affär, föreningshus, kafé, post och telegraf. Ladugårdarna var fyllda av djur och åkrarna skrapades på varje strå. Det hamrades och plöjdes, vävdes och spanns. Dagarna var fyllda av hårt arbete, ett arbete som gav glädje och framtidstro. Att besöka andra byar var tidskrävande. Skulle någon göra en längre resa åkte de kollektivt med buss eller järnväg.
Ingen hade hört talas om ”den globala uppvärmningen”.
 
Ingen kunde heller ana att det bara några decennier senare skulle se så tomt och ödsligt ut i våra byar. Att vackra, välskötta gårdar skulle stå öde, marker tas över av enrisbuskar och sly och lador och ladugårdar falla ihop för vindar och snö. Ingen kunde tro att barnens röster skulle tystna i skolorna. Att affärer, kaféer, postkontor och föreningshus skulle stängas och rivas i by efter by. Att skogar där svamp och bär plockats skulle bli enorma kalhyggen där skogsmaskinerna plöjt så djupa sår att till och med de långbenta älgarna har svårt att ta sig fram.
 
Livet förr var förutbestämt och valmöjligheterna små. Den som i någon by här uppe för sjuttio-åttio år sedan drömde om att utbilda sig till läkare, advokat, journalist eller ingenjör vågade nog inte avslöja sina drömmar. Risken att bli betraktad som högfärdig eller rent av skvatt galen var för stor.
  Nu finns valmöjligheterna inom räckhåll även för inlandets byabarn. Men de yrken de utbildar sig till existerar inte alltid på hemorten, de måste flytta till städerna vid kusten eller södra Sverige där arbetstillfällena finns. Barndomshemmen besöker de några semesterveckor på sommaren.

  Har nu det något med den globala uppvärmningen att göra?
 
Den tekniska utvecklingen som resulterat i den ekonomiska välfärden har i vår del av världen gått med rasande fart. Med vägnätets utbyggnad har det blivit enkelt att ta bilen både korta och långa sträckor. Bensinpriset skjuter i höjden men bekvämligheten segrar. Närmaste flygplats ligger inom någon timmes bilkörning. Kyl, frys, tvätt- och diskmaskiner, elektriska spisar, mikrougnar, hushållsmaskiner och TV-apparater fyller våra hem. Med massmedia kommer händelserna i hela världen rätt in i vardagsrummet. Internet ger oss sekundsnabb datorkommunikationen. Aldrig förr har en generation kunnat ta del av så mycken information om allt från nya medicinska upptäckter till universums svarta hål. 

Med ökad levnadsstandard har också världen vidgats rent fysiskt. Vi besöker länder vi tidigare bara känt till via böcker och radio. Flygbolagen bjuder under varandra med resor till sol och värme där vi gläds åt billiga hotell, viner och souvenirer. Vi flyter som grädde över Himlajorden och tackar vår lyckliga stjärna som låtit oss födas i rätt tid och i rätt land.
 
Allt detta är förstås möjligt för att människor i länder som inte nått vår levnadsstandard och lönenivå odlar ris, grönsaker, frukter, kaffe och tillverkar textiler, elektroniska prylar, klockor, m.m. som vi kan köpa billigt. Medan de själva knappt har mat för dagen och utsätts för livsfarliga kemikalier för att våra jeans ska få den rätta nyansen.
Har det något med den globala uppvärmningen att göra?
 
Vi bor i ett land som på ett knappt sekel gått från feodalsamhälle med pigor och drängar till en modern industristat med demokratiskt styrelseskick. Vi har arbetat hårt och betalat vår skatt. Vi som bor i Norrlands inland har dessutom skickat våra naturtillgångar till södra delen av landet eller till export utan ersättning. Den allra dyraste resursen, våra ungdomar, levererar vi också utan knot. Ska det vara för mycket begärt att vi nu, när vi sitter här i en allt glesare bygd och betraktar våra igenvuxna åkrar kan få ha lite guldkant på tillvaron? Har vi inte gjort rätt för oss, betalat nog?
 
Måste vi nu också engagera oss i detta tjat om ”den globala uppvärmningen”?
 
Vi är inte okunniga. Vi läser och hör om stormar, cykloner, översvämningar, extrem torka, hetta och kyla, smältande polarisar och glaciärer. Vi vet att om den globala uppvärmningen fortsätter kommer havsnivån att höjas och dränka länder som Holland, Bangladesh och Maldiverna. Vi vet att vår vackra planet mår dåligt. Den borde ligga på intensiven där alla tänkbara resurser skulle sättas in för att förhindra det annalkande hjärtstoppet.

Ska vi känna skuld för det?
 
Det sägs att den globala uppvärmningen började med den tidiga industrialismen. Var alltså vår uppfinningsrikedom, nyfikenhet, förmåga att dra slutsatser och strävan efter att förbättra vår livssituation startskottet till vår undergång? Det finns de som anser det. Eftersom vi i vår del av världen tagit språnget från feodalism till industrialism tillhör vi den del av mänskligheten som orsakat sjukdomen. Är vi då skyldiga att ta initiativ till behandlingen? Nog kan man tycka att det är politikernas ansvar.

Just nu har politikerna samlats i Sydafrika för att diskutera och finna en gemensam strategi för att minska koldioxidutsläppen. De
diskuterar, men tycks inte komma överens. Utifrån sett beter de sig som småbarn i en sandlåda: ”Om inte ni gör lika mycket som vi, så gör vi ingenting!” Eller: ”Vår livsstil är inte förhandlingsbar!” Eller: ”Eftersom ni smutsar ner mer än vad vi gör, så måste ni börja.”
 
Alltmedan Himlajorden flämtar av andnöd.

Nej, politikerna är tyvärr inte kapabla att klara situationen. De styrs av maktbegär, girighet och behov av att stå högst på dynghögen.  Eller saknar de bara empati, fantasi och mod? Vad det än är, så händer ingenting. Vilka ska då bry sig? Vilka måste ta ansvar för att den värld vi efterlämnar till våra barn och barnbarn är något att ärva? Är det vi vanliga människor utan politisk och ekonomisk makt som måste kliva fram? Vi som nu sitter runt köksborden och spyr galla över politikernas inkompetens? Räcker det inte att vi sitter kvar i köken och skriva ettriga artiklar? Förresten, vem vill gå tillbaka till 1800-talsnivån?
 
Vi tror inte att vi har något val. Men vi tror inte heller att vi måste gå tillbaka för att leva som de gjorde på 1800-talet eller till den levnadsstandard de har i Somalia och Bangladesh. Vi har tillräcklig teknik och kunskap för att göra något med de medel vi har. Men har vi viljan? Kräver också vi att: ”Om vi ska göra något måste de andra också..”? I så fall ser det mörkt ut för jorden vi ärvde.
Kanske är människan den art som måste utrotas för att andra livsformer på vår Himlajord skall kunna leva vidare? Vi vill gärna ha fel.
 
/ Inger och Ulf Henricson, Mårdsjö Dorotea 
 
 

Biblioteket tipsar:

 
 

Länkar:

 
 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Teknikhuset den 26 december 2011