Långbent 007-badmästare och sjöodjur

barndomsminnen utan grodspark

Fråga vem ni vill i min familj eller släkt, alla vet att jag var ett riktigt blötdjur som barn. Från det att vårisen rev på Uman tills björkarna stod kala på hösten mer eller mindre bodde jag under vattenytan. Jag älskade att bada!

Idag tillhör jag den tidigare av mig så föraktade skaran badkrukor som motvilligt doppar tån och kanske, kanske vadar ut i knähögt vatten för att sedan bestämt konstatera att det är alldeles för kallt. Vilken tur då att det finns simhallar och tempererade bassänger!
 

Precis som min yngsta dotter gör nu
, älskade jag att gå till simhallen när jag var liten. Jag vill minnas att det kostade 3 kr och att hela min veckopeng inkasserades av badmästare Rolf eller hans tjusiga fru Doris. Rolf var förresten tjusig han med, långbent i byxor med pressveck, smärtingskor, polotröjor, blankt svart hår i samma frisyr som James Cagney, Sean Connery (agent 007 såklart) och andra stiliga 50- och 60-talsfilmstjärnor.

Jag lärde mig simma vid sju års ålder, i Storsjön, Kaxås. Mina fastrar och storasyster tutade i mig att sjön beboddes av ”Storsjöodjuret”, så när de mitt under en obehaglig simlektion (ligga på mage i vattnet ni vet, kämpande för att hålla hakan ovan vattenytan) började skråla om att de sett odjuret komma slingrande mot oss under ytan och själva snabbt simmade in mot land, lämnade jag faster Ann-Louises trygga armar för att i vild panik ta mig in till fast mark å det snaraste. Förutom en hel del kallsupar och en orimlig skräck för imaginära jättekroppar i djupet -en irrationell skräck som f ö består än idag -erhöll jag även förmågan att hålla mig flytande och ta mig fram i vattnet. ”Simma” var vad jag själv kallade det. Något torrsim på mage i gruset behövde jag aldrig uppleva, annat än som femåring och frivillig deltagare när syrran gick simskola. Men så blev jag heller aldrig nån stjärna på grodspark.

Nästan veckans alla vardagskvällar tillbringades i simhallen. Oftast fick jag skjuts dit av pappa, som just den perioden gick snickerikurser kvällstid nere på yrkesskolan. Jag bytte om snabbt som en vessla och var ofta först att med ett tjut studsa över kanten och klyva den spegelblanka ytan. Klev jag nån gång upp ur bassängen innan Rolf ropade för sista gången och började släcka ner, så var det för att gå på toa eller följa nån frusen kompis in i bastun. Själv hade jag inget behov av det, jag frös aldrig. Däremot kunde jag uthärda några minuter i värmen medan en klick nutellakräm sakta smälte på knäet, och lyssna till de äldre tjejernas spännande skvaller om fester och killar.

Eftersom jag låg kvar i bassängen så länge som möjligt hann jag aldrig torka mitt långa hår, än mindre borsta ut det. Jag tror inte ens att jag hann tvätta det med schampo alla gånger jag varit på badet, det blev i bästa fall badhusets pumptvål. Efteråt släntrade jag i vintermörkret ner till yrkesskolan där pappa befann sig på kvällskurs. Klev in i verkstan med hår styvt som metall och stinkande av klor, för att fördriva trettio minuter tills pappas kvällskurs tog slut. De trettio minuterna blev ofta en timme eller mer, de var inte så noga med tider. Men det var spännande att se hur gubbarnas arbeten växte fram vecka för vecka och ibland fick jag även pyssla lite själv. När jag kom hem var jag alltid vrålhungrig och jättetrött och stöp i säng med vått, klorstinkande hår utbrett över kudden. Och jag ångrade mig alltid morgonen därpå, att jag inte borstat ut håret när det fortfarande hade varit möjligt utan att gråta.

Hajen
Ett smärre avbräck i badandet inföll hösten 1980. Då var jag elva år och fick följa min storasyster och faster på bio och se Hajen. Sådana tilltag är inte att rekommendera för barn med livlig fantasi! Jag minns att jag satt med benen uppdragna under hela filmen och att jag var fruktansvärt rädd och fruktansvärt, fruktansvärt kissnödig. När filmen var slut vällde alla ungdomar ut, saxande över stolsryggarna. Jag ville absolut inte bli sist ut ur biosalongen men kunde omöjligt förmå mina korta ben att grensla stolsraderna utan att kissa på mig, så jag fick ta den "långa vägen" ut, hela tiden skräckslagen och övertygad om att en "great white" skulle spränga sig igenom den skitiga linoleummattan och bita mig i hälsenorna. Att jag strax efteråt lyckades bli inlåst i biografens toalett gjorde inte det hela bättre. Min faster satt i båset bredvid och jag bad såklart henne om hjälp så snart jag insåg att dörren gått i baklås. Hon sprang iväg för att hämta en vaktmästare, och under de få minuter jag var ensam stod jag tryckt mot dörren och stirrade skräckslagen mot toalettstolen (vatten=risk för hajar.) När jag hörde min fasters röst utanför bluddrade jag fram med skräckslagen röst att hon bara måste få ut mig, för "TÄNK OM HAJEN KOMMER!". I samma ögonblick gick dörren upp, och där stod inte bara vaktmästaren och min faster utan även hälften av alla biobesökare. Flinande. De hade såklart hört alltihop, och jag fick höra det -om och om igen under flera år framåt. Hela den vintern och följande sommar var det alltid med viss oro jag badade -oavsett om det var i simhall eller insjö. Rädsla är ju sällan rationell...

 

/ Mona-Lisa Wallin, Vilhelmina folkbibliotek
Tidigare blötdjur, numera badkruka

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Mona-Lisa Wallin den 5 augusti 2013