Mitt liv som jultomte

En rutinerad tomte med rötterna i den lilla byn Sorsele - Gilbert "Gille" Höglander - berättar i detta kåseri hur det gick till med julfirandet och tomtandet på 30- och 40-talen när han var ung.

Vintertid fordomdags
En gång i forntiden var denna lilla ort helt annorlunda. Det drällde av folk - minst 6000 personer i Sorsele. Det fanns biografer, caféer, pensionat amt två hotell. På järnvägsstationen stod två grabbar i stram honnör och hälsade välkommen till Sorsele-hotellen.

Vintertid mötte man skidåkande barn på väg till skolan eller hästkörare med en rytmisk hästtjuka eller en ystert springande häst öre elegant risselsläde med välklingande klockspel. Vintertid fanns stora knippen av hö utanför affärerna. Ibland såg man hästkörare ställa in hästen i Ottos stall för uppvärmning.

När det var julskyltning stod vi barn i spänd förväntan för att se vad som utbjöds. Man kanske önskade sig en träbil men fick ett par hemstickade strumpor som kliade hela vintern. När affären öppnade hängde vi på låset och bad att få se JULBORDET med alla klapparna och därmed fortsätter jag med Mitt liv som TOMTE.

Gille som jultomte med barn. Foto: Okänd fotograf, Sorsele bildbank.

 En tomte blir till
Jag föddes inte som tomte men med tiden så blev jag en. När jag var sex år och hamnade i skolan så tyckte ”fröken” att vi tomtar skulle trippa in på tårna ifrån vrårna och det i tretakt. Det låter som lögn men var vals. Det var debuten. Min syster målade mig konstfärdigt och det tog halva natten att tvätta mig ren. Näsan och kinderna var genomdränkta av kyssäkta läppstift. Det var enda gången som hon levererade färgen.


Gille som jultomte med barn. Foto: Okänd fotograf. Sorsele bildbank.

Vid 17 års ålder var jag och en kamrat på Konsum vid stängningsdags då en äldre herre som kallades ”snälla Svensson” bönade oss om hjälp. Hemma hade han flera små barn – men ingen tomte. Vi fick arbete som räckte hela kvällen. Vi sändes som bud från koja till slott. Våra fickor fylldes med allt från knäck och karameller till skinka och köttbullar, för vi kunde inte äta då vi bar tomtemask. Nästa år var vi förberedda med både hull och skägg och hår. Samt med visor, dikter och rim i mun och skägg.


Att tomta på hemmet
Efter att ha varit tomte i flera år kom en förfrågan om att tomta på ålderdomshemmet. Detta kändes lite gruvsamt med tanke på ålder och sjukdom, men gamla tant Matilda lockade mig med en kram och efter att ha stärkt mig med en julmust så stegade jag iväg. Jag skämtade med tanten och hon sa ”Jag tror tomten är en smula livad” och snart var utdelningen igång.

Gille Höglander som tomte. Foto: Benny Borell
 Rosenqvist
På hemmet träffade jag konstnären Rosenqvist. Han kom en gång som vandrande gesäll och stannade på Lillåbron. Han såg att där var vackert och sade att här stannar jag. En gång sa han till mig: ”Man tror att när vinden susar i träden tror man att det blåser. Men det blåser i träden för att träden skakar sina grenar.”


Julsup och välsignelse
Det bodde också en rallare på hemmet. Efter julklapparna bad han mig att följa med till rummet. Han låste upp – låste upp en garderob och sedan en resväska – tog upp en butelj – och bad att få bjuda Tomten ett julglas. När jag lämnade rallaren vinkade ”Kalers Hanna” att jag skulle komma in. Hennes man brukade till julen sälja ”hemkoke-karameller” ur en plåtburk. Nu i kväll ville hon tacka tomten med en Herrens välsignelse. Denna julaftonskväll var trevlig – först en julsup och sedan en Herrens välsignelse. Kan det bli bättre?

Gille som jultomte. Foto: Benny Borell.


Med vänliga julhälsningar från Tomten 
- alias konstnären Gilbert ”Gille” Höglander, Sorsele

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Birgitta Sandqvist-Andersson den 23 december 2013