När får västsaharierna komma hem?

- deras väntan verkar aldrig slut

Det är rätt länge sedan nu, men jag ser några bilder väldigt tydligt framför mig fortfarande. Jag ser hur vi skumpar på i den totalt svarta kvällen, i en jeep där vi sitter mitt emot varandra och jag fattar inte hur den som kör hittar. Det finns ingen väg i den oändliga sanden. Sanden, ja, när vi är framme börjar våra värdar tända en eld och förbereda tekokandet medan vi, deras gäster, rusar uppför den stora sanddynen ovanför. När jag nått toppen slänger jag mig ner på rygg i sanden och tittar på stjärnorna, som ser ut att vara alldeles nära, så nära och de lyser otroligt klara i den becksvarta kvällen.

En annan bild som kommer till mig är när jag ligger på rygg med utsträckta armar i ett tält där vi sov några nätter.  Några kvinnor och en man har tejpat fast remsor på mina händer och fötter, remsor som bildar ett vackert mönster. Sedan blandar de hennapulver med vatten och smetar ut geggan på huden mellan remsorna. När allt är klart åker fötter och händer in i plastpåsar som knyts åt. Hur ska det här gå om jag behöver gå på toaletten på natten? Där det här tältet finns har människorna toaletter – ett hål i sanden i ett litet ”rum”. I andra ”byar” har de brunnar, men inga toaletter. Där är det bara att gå rakt ut i öknen och sätta sig på huk. 

Våra värdar är mycket gästvänliga och förutom hennamålningen får jag också en melfha, som jag tar på mig nästa dag. Melfhan är egentligen bara ett långt tygstycke som man knyter uppe vid axlarna och sedan virar runt sig. Under den har man andra kläder. De flesta kvinnor här bär en sådan, oftast i vackra färger. Den är speciellt bra att ha som skydd när en sandstorm rasar. Männen har då en svart turban att skydda sig med.

Synneva med henna på händer och fötter
Sedan ser jag framför mig alla härliga barn som jag träffade i öknen.  Vi kan knappt prata med varandra. Deras språk är hassaniya, en variant av arabiska. Några kan också spanska. På något sätt förstår vi varandra ändå. Barnen är glada.  Barnen som knappt har sett ett träd, än mindre en skog. För att inte tala om en sjö eller havet.  Ändå finns det en lång kustremsa i deras land, men de här barnen bor inte i sitt land. De här barnen har alltid bott i ett annat land. Deras föräldrar eller generationen innan dem blev tvungna att fly från hemlandet, som heter Västsahara.

Nu undrar du kanske hur det kom sig att jag hamnade här i öknen där det kan vara brännande hett på dagen och minusgrader på natten. Jo, i mitt liv före bibliotekslivet jobbade jag under flera år i en biståndsorganisation som heter Emmaus. Först hos Emmaus Björkå i Småland och sedan ett par år hos Emmaus Stockholm.

Emmausrörelsen grundades 1949 av Abbé Pierre i Frankrike. Det fanns många hemlösa i Paris efter kriget och Abbé Pierre, som var präst och parlamentsledamot, tyckte att politikerna pratade, men de gjorde inget konkret åt den besvärliga situationen. Han hade ett stort hus och där bildade han den första kommuniteten av hemlösa människor och människor med allehanda problem. De började med att samla lump som de sålde och de bodde tillsammans. På 1960-talet kom rörelsen till Sverige. Läs mer här.

Idag finns det drygt 300 Emmausgrupper i över 35 länder. Grupperna jobbar på litet olika sätt. I Sverige bor de som jobbar inte längre tillsammans. Emmaus Björkå och Emmaus Stockholm samlar in kläder, skor, prylar, möbler, ja, allt vad människor kan tänkas skänka och mycket av det här säljs på loppmarknader och i butiker. Förut skickades det mesta av kläderna till olika mottagare i länder i Afrika och Latinamerika, mestadels befrielserörelser, nu ges mer ett ekonomiskt stöd till olika grupper. Så här står det på Emmaus Björkås webbplats:

”Vårt mål är att jordens resurser ska delas lika och användas på ett sätt som är positivt för både människa och miljö. Vi stödjer människor som själva tagit upp kampen för en bättre tillvaro, främst i Syd men även i Sverige. Våra samarbetsorganisationer finns i Angola, Moçambique, Nicaragua, Palestina och Västsahara. Hit går det överskott vi får genom att driva second hand-butiker. Second hand är vårt sätt att skapa resurser, men återanvändning är också ett mål i sig. En bättre värld är möjlig!” Emmaus Björkå Vad gör vi? 

Resegruppen och barn i öknen

Västsahara har länge varit en av Emmaus Björkås och Emmaus Stockholms samarbetspartners. Västsahara som ligger i nordvästra delen av Afrika, var länge en spansk koloni. På 1960-talet fastställde FN att västsaharierna hade rätt till självbestämmande och självständighet. I stället för att få bli självständiga blev många av dem tvungna att fly österut då Marocko och Mauretanien år 1975 invaderade landet. Spanien ”sålde” Västsahara till dessa två länder och fick i utbyte del i fosfatfyndigheter och fiskerättigheter. Det här ledde till krig mellan länderna. Mauretanien drog sig dock ur efter några år. Sedan 1991 är det eldupphör mellan Marocko och Västsahara, men Marocko fortsätter ändå att ockupera en stor del av landet.

Många västsaharier bor kvar i de flyktingläger som upprättades då de flydde. De här lägren finns i grannlandet Algeriet. Här har ungefär 170 000 västsaharier bott sedan 1970-talet. När männen krigade mot Marocko blev kvinnorna tvungna att sköta det mesta och har på det sättet blivit starka och "förebilder i en feministisk kamp", som Kakan Hermansson, konstnär och programledare, som besökte lägren i mars, uttrycker det. Lägren är mycket välorganiserade. Mer om västsahariernas kamp kan du läsa i boken Västsahara – Europas sista koloni i Afrika, som är skriven av Lena Thunberg.

Lena Thunbergs bok
 

Boken kom ut 2013. 2004 gav samma författare ut boken Västsahara - Afrikas sista koloni. Den nyare boken är förstås uppdaterad och det finns vackra foton i färg i den. Lena Thunberg är också mycket engagerad i föreningen Västsahara som ger ut tidskriften Västsahara.

2013 kom också en annan bok om Västsahara ut: Tyst territorium : sju reportage om Västsahara . Fredrik Laurin, som är undersökande reporter på Uppdrag granskning och Lars Schmidt, som är undersökande journalist har rest i det ockuperade Västsahara. De har också besökt flyktinglägren i Algeriet. Här kan du läsa mitt boktips om boken.

En annan som har besökt det ockuperade Västsahara är Jonas Sjöstedt. Han har skrivit en deckare som utspelar sig i den här miljön och i EU-parlamentet i Bryssel. Boken heter Sahara, och mitt boktips finns om den här.

Ännu en som är väl förtrogen med västsahariernas kamp är barn- och ungdomsförfattaren Monica Zak. För flera år sedan skrev hon boken Pojken som levde med strutsar. Den handlar om en liten pojke som kommer bort från sin mamma i en sandstorm och börjar leva med en strutsflock. När Monica besökte Norsjö för några år sedan hade hon med sig en skål som hon hade fått i gåva i flyktinglägren. Skålen sades ha tillhört strutspojken, som saharierna säger har funnits i verkligheten. Boken har också översatts till arabiska och Monica har tillsammans med föreningen Bibliotek i samhälle samlat in pengar och köpt ett stort antal böcker, som har delats ut till barnen i flyktinglägren.

En spansk barnboksförfattare som brinner för sahariernas sak är Gonzalo Moure. Han har skrivit boken Karamellens ord, som är en vacker och sorglig berättelse om vänskapen mellan en saharisk pojke och hans kamel. Läs mitt boktips här. Gonzalo har även tagit initiativ till ett projekt som kallas Bubisher. Projektet har volontärer som har med sig böcker från Spanien, som man sprider via en bokbuss och i skolor.

Om du vill lyssna på vacker, men också vemodig sång med en västsaharier kan jag rekommendera dig att skaffa CD:n Soutak som Aziza Brahim kom ut med i vinter. Soutak betyder ungefär din röst. En av sångerna heter Gdeim Izik.  Gdeim Izik var egentligen starten på den arabiska våren, en vår som tyvärr blev höst och vinter för sahariernas del.

Aziza Brahim CD
 

"...i oktober 2010 samlades tiotusentals västsaharier i den största manifestationen någonsin.  I öknen utanför Västsaharas huvudstad El Aaiun, på en plats som heter Gdeim Izik, byggde kvinnor och män, gamla och unga, upp ett gigantiskt tältläger och krävde sina sociala och mänskliga rättigheter. Gdeim Izik omringades snabbt av marockansk polis och militär. Efter en knapp månad stormade de tältlägret i gryningen med vattenkanoner, tårgas och batonger."

Emmaus Stockholm  

 

Om du vill lyssna till ett smakprov från Azizas skiva kan du söka på Youtube, här är till exempel sången Julud.

Även om jag idag inte arbetar lika konkret med Västsaharafrågan finns det här folket och människornas kamp för ett eget land i mitt hjärta.

Frågan som jag ställer i titeln på min krönika: När får västsaharierna komma hem? kan jag tyvärr inte svara på. Västsaharierna har väntat länge, alltför länge och Marocko gör fortfarande allt de kan för att det inte ska bli någon folkomröstning. De västsaharier som bor på ockuperat område har det ofta väldigt tufft. De behöver bara samlas fler i en grupp eller vifta med den västsahariska flaggan för att de ska bli tagna av polisen och misshandlade.  Tyvärr är det sällan som medierna berättar något för oss om den här konflikten.

 

 

Ytterligare tre webbplatser som kan vara av intresse.

Västsaharaaktionen - ett svenskt nätverk med nyheter och fakta.

Støttekomiteen for Vest-Sahara - en norsk webbsida med norska och internationella nyheter.

Arso -  en webbsida från Schweiz på engelska, spanska och franska, ständigt uppdaterad och med stor databas.

 

Synneva Byrkjeland Norsjö bibliotek

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Synneva Byrkjeland den 7 maj 2014