När kittlingen förvandlas till ett rivjärn mot oskyddad hud

Vi dras till det spännande, skräckinjagande och otäcka både i böcker och på film. Men när blir det för mycket?

Vi dras till det spännande, skräckinjagande och otäcka både i böcker och på film. Men när blir det för mycket och kittlingen förvandlas till ett rivjärn mot oskyddad hud?

 
För några år sedan skickade jag som låntagare ett inköpsförslag till mitt närmaste bibliotek. Svaret jag fick var att deckaren av Karin Slaughter som jag önskade skulle köpas in inte fanns på biblioteket, och inte skulle tas in heller. Orsaken var att boken höll låg kvalitet och innehöll spekulativt våld. Jag tror inte bibliotekarien som svarade mig förde fram sin egen åsikt, utan plockat fram Bibliotekstjänsts sambindningslista, där recensionerna utgör underlag till många biblioteks inköp. Att det som står i dessa listor får stor betydelse är naturligt. Det säger sig självt att vare sig utrymme eller ekonomi tillåter att biblioteken köper in alla media som ges ut. Ett urval måste göras och tiden är knapp. Hur pålästa bibliotekarierna än är finns det ändå gott om författarskap och ämnen som är i stort sett okända av alla i personalen. Trots att jag är väl införstådd med allt detta kändes ändå svaret från biblioteket lite fånigt från mitt deckarläsarperspektiv. På samma biblioteks hyllor där Karin Slaughter inte platsade fanns Cody McFadyens böcker, till exempel Shadow man och Dödens ansikte.

 
Detta för mig in på den här textens egentliga ämne: när blir det för mycket? När övergår det kittlande och bisarra till att bli bara sjukt? Det enkla svaret är så klart att det är upp till var och en att avgöra. Men det är ju inte förrän vi redan tagit oss in i boken eller filmen för att testa var gränsen går som vi märker att den egna gränsen är passerad. Och då är det för sent…
Jag kan med andra ord inte helhjärtat rekommendera någon av böckerna i den här texten. Jag har läst dem, både älskat och hatat, men absolut inte kunnat släppa dem ifrån mig. Den som ger sig på dem gör det på egen risk!

Karin Slaughters deckare om rättsläkaren Sara Linton är välkomponerade, innehåller gott om sympatiska karaktärer och det serveras en hel del god mat under trevliga familjemiddagar. Så långt är allt väl. Men de övergrepp och mord som begås innan varje fall är avslutat är minst sagt utstuderade. I den första boken, Blindbock, mördas den blinda akademikern Sibyl Adams inne på en damtoalett – jag utelämnar fler detaljer. Men vi befinner oss ljusår från både oskuld, arsenik och Morden i Midsomer. Karin Slaughter vågar sig också på fräckheten framför andra mot sina läsare och har i en senare bok ihjäl den trevligaste av seriens huvudkaraktärer på hans lyckligaste dag. Hur kunde hon?

Cody McFadyen, som jag tycker är jämförbar med Slaughter, har gett sin huvudperson, agenten Smoky Barrett, en bakgrundshistoria som överträffar det mesta. Smoky jagar en seriemördare som slutligen ger sig på hennes egen familj. En ödesdiger natt blir Smokys man mördad, hon själv blir våldtagen och när hon får tag på sitt vapen för att hämnas på överfallaren visar det sig vara en del av hans plan. Den mänskliga skölden han håller framför sig är Smokys egen dotter, som dör i eldstriden. Och där börjar sedan McFadyens deckarserie...
 
Mo Hayder är en brittisk deckar-och thrillerförfattare som levt och arbetat mycket i Japan, och hämtar en del teman därifrån. I hennes debutbok Fågelmannen jagar polismannen Jack Caffery en mördare och pedofil som verkar vara ute inte efter bara det enskilda offret, utan att ta död på hela familjers lycka och sinnesfrid. Fågelmannen fick också en hel del kritik för att vara för våldsam och bisarr. Det verkar inte ha avskräckt Hayder, för i boken Tokyo har hon överträffat sig själv i hemskheter. Det var när jag läste den här boken som jag bestämde mig för att det fick vara nog med Hayder för ett bra tag framöver. Grey Hutchins, en student i Tokyo, börjar forska i den fruktansvärda massakern i kinesiska Nanking som ägde rum 1937. I jakten på en hittills okänd film om massakern får hon höra historien om en mäktig man i Tokyo som kan ha filmen i sin ägo. Han är också beroende av ett elixir av okänt ursprung… Tokyo blev belönad med prestigefyllda deckarpriser, och lyfter upp den av många okända
Nankingmassakern till det allmänna medvetandet. Men bokens huvudgåta, som avslöjas på berättelsens sista sidor, är verkligen magstark. Här krävs det ett luttrat sinne för att orka läsa vidare. Med tanke på bokens delvis dokumentära bakgrund får tron på mänskligheten sig en rejäl knäck.

Slutligen så, David Peaces deckarserie Red Riding. David Peace är också en brittisk författare med kopplingar till Japan. De fyra böckerna i hans Red Riding-kvartett skrevs runt millennieskiftet och utspelas de år som titlarna säger: 1974, 1977, 1980 och 1983. Böckerna finns än så länge inte översatta till svenska. Red Riding hämtar inspiration från sjuttio-och åttiotalets polisjakt på massmördaren Peter Sutcliffe, mer känd som The Yorkshire Ripper. Sjuttiotalets Yorkshire ter sig kanske inte som någon lockande plats redan innan läsaren tagit sig an Red Riding-böckerna, men värre blir det. En totalt korrupt poliskår som blundar för övergrepp begångna av samhällets högdjur, evigt regn, traumatiska relationer, fattigdom och tristess fyller sidorna. I slutet av boken 1974 krälar journalisten Eddie Dunford ner i en underjordisk gång hemma hos en avsides boende man för att få reda på sanningen om ett barnamord. Det han finner där nere är mardrömsmaterial för ett decennium.

Har jag inspirerat någon läsare? Det skulle faktiskt inte förvåna mig. Det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva varför Red Riding-böckerna är bra, men om jag ska ge mig på att lyfta fram något av dessa författarskap som är värt att trotsa ångesten för att ta sig an är det helt klart David Peaces. Peace skriver på ett fullkomligt lysande språk, läsaren befinner sig tillsammans med huvudpersonerna på sjabbiga pubar och i nerspydda arrestlokaler i ett Yorkshire som kryper in under huden. Red Riding-kvartetten har ett litterärt värde som känns bestående, och förtjänar verkligen alla lovord som haglat över den.
Det finns gott om spänningslitteratur som tar till än värre medel än de jag berättat om här för att väcka upp läsarna ur dvalan, och varje gräns som ännu inte prövats kommer väl att utforskas i litteraturen. Värt att tänka på när man förfasar sig över de riktigt otäcka deckarintrigerna är att de flesta från tonåringar till mormor och morfar sitter och myser till en ”trevlig” tv-deckare åtminstone någon dag per vecka. Även om det är den osympatiske greven som tagits av daga med en pianotråd och det dricks te i massor är det trots allt mord och död som är fokus för underhållningen. Är vi inte märkliga?
 
/ Sonja Viklund
 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Sonja Viklund, Mora bibliotek den 24 januari 2012