Några tankar om målarböcker för barn och dess påverkan på den egna kreativiteten!

Några tankar om målarböcker för barn och dess påverkan på den egna kreativiteten!

Tankarna har funnits under lång tid, men känns fortfarande aktuella och kanske mer än någonsin.

Min förhoppning är att tankarna når föräldrar och vuxna som arbetar med barn i sin yrkesroll.
 
Ett mycket vanligt sätt att tillfredställa barnens skaparlust är att ge dem målarböcker.
En sådan bok innehåller konturteckningar som barnen skall fylla i med färgpennor eller liknande.
Målarboken är lätt att finna i pappershandeln, varuhuset, genom postorder och det går lätt att laddad hem från internet.
Utbudet är stort, tilltalande framsidor och bilder ger intrycket att produkten är bra och utvecklande för barnen.
 
 
 
 
 
 
 
För att vi ska kunna förstå vilken inverkan målarboken har, måste vi tänka oss in i vad som sker med barnen när de håller på med målarboken och hur den kan komma att prägla deras beteende även i framtiden.
 
Låt oss anta att den första bild som barnet ska färglägga
föreställer en hund.

Eftersom det gäller att följa en uppritad kontur, finns det inte något utrymme för barnets egen uppfattning.

Barnets inställning till en hund kan ju vara av olika slag: han/hon kanske håller av den
som en vän eller tycker illa om den eller är rädd för den.
Men i den situationen barnet befinner sig nu, har det ingen möjlighet att avreagera vare sig glädje, hat eller fruktan.

En uppgift som består i att följa konturerna likriktar barnens aktivitet och håller tillbaka det individuella särpräglade.
  
Naturligtvis vet inte Jonas någonting om det här resonemanget, särskilt som han är lite lat av naturen och han tycker det är roligt att färglägga hunden. Han fyller ut konturen med färgkrita och känner sig övertygad om att han själv aldrig skulle kunna åstadkomma en så fin hund som den här. Han är antagligen mycket stolt över sitt verk när han har gjort det färdigt. Det är ju i alla fall han som har färglagt hunden.

Nästa gång – i skolan eller någon annanstans – när man ber honom rita något, så kommer han ihåg hunden i målarboken.

Och eftersom han vet att han inte kan rita något lika bra, är det ju logiskt att han svarar: ”Jag kan inte rita”.
  
 
 
 

 
 

Jag har hört många både föräldrar och lärare säga att barn älskar målarböcker. Detta är alldeles sant.
Jonas tycker också om dem. Men barn kan vanligen inte skilja på vad som är nyttigt eller skadligt för dem.
Att de ”älskar” något är inte utan vidare detsamma som att detta något är bra för dem.
De flesta barn tycker bättre om snask än grönsaker.….
  
Barn som vant sig vid målarböcker kommer knappast att få uppleva glädjen i ett fritt skapande.
De kommer att vara bundna av målarbokens givna förebilder.
 
Det finns lärare som alltjämt påstår att barnen genom målarböcker disciplineras att hålla sig inom förebildens givna ram.
Det har emellertid också kunnat påvisas experimentellt att så ingalunda är fallet. Barnen överskrider mycket oftare konturen i målarboken än den kontur de själva har ritat upp. Om Jonas ritar sin egen hund, så är han mera angelägen att hålla sig inom gränserna för den bild han själv åstadkommit än när han måste färglägga en hund som han inte har någon känsla för.
 
Det råder alltså inte något tvivel om att målarboken har en ogynsam inverkan på barnen. Den binder deras fantasi, den ger inget utrymme åt fritt skapande.

Den berövar barnen glädjen att variera och nyansera och påtvingar dem givna mönster, och den lämnar ingen plats för barnens behov att avreagera  känslor eller ge form åt egna erfarenheter.
Ja, den befordrar inte ens skicklighet och disciplin, ty barnens strävan att uppnå allt större färdighet växer fram ur deras behov att i färg och form ge uttryck för vad som rör sig inom den själva.
 
Dessutom kräver målarboken att barnen  anpassar sig efter de vuxnas föreställningsvärld och ställer därmed krav som överstiger deras förmåga, varav följer att den naturliga skaparlusten hämmas.
  
Fritt använt text ur Lowenfeld  ”Alla barn kan måla”
 

 
Det finns många olika metoder för kreativt skapande, jag refererar till Birgitta Arvas, Stockholm 1986, som ger ett gott exempel nedan.
  
Reggio Emilia ligger i norra Italien. Loris Malaguzzi har där, under 25 år, arbetat med en alternativ pedagogik.
 
”En pedagogik vars främsta mål är att stimulera barnen att träna alla sinnen, alla sina hundra språk. En träning som måste börja under det viktigaste utvecklingsskedet i ett barns liv, förskoleperioden.
  
Utgångspunkten är en tilltro till barns förmåga och inneboende förutsättningar och att barnen måste stimuleras med utgångspunkt från sina egna villkor. Det är en pedagogik som bygger på att barnen gör egna undersökningar och prövar och förkastar sina hypoteser för att komma fram till egna lösningar.

En pedagogik som utgår från att verkligheten inte är statisk och att barnen har de bästa förutsättningarna för att se alla de möjligheter som finns att påverka och förändra omvärlden.”
  
Nyfikenhet, skaparglädje, intresse för att undersöka och forska är egenskaper som har stor betydelse inom alla områden.

Att inte låsa sig vid resultat som andra kommit fram till utan ständigt ompröva för att upptäcka nya möjligheter och frågeställningar är viktigt både för det personliga välbefinnandet och för arbetsresultatet. Det gäller alla vuxna, men också för barnen.”
  
 
 
 
  
Vid pennan Roland Blomqvist
 
 
 
 
 
 
 

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Teknikhuset den 18 mars 2009