Novell: Det ska nog gå bra

En novell skriven av Kurt Levlin, bibliotekarie i Lycksele

Böcker
 
Inga låntagare syntes till när han körde in på parkeringsplatsen. Så när han låst upp dörren och fällt ut trappan tog han därför itu med att börja återlämna böckerna som kommit in vid förra hållplatsen. Tre barnfamiljer hade återlämnat två sommarmånaders samlade lektyr, så det var en ansenlig hög han hade lyft upp på disken. Största delen av böckerna var bilderböcker, men också några jaktskildringar, kärleksromaner och deckare balanserade på den minimala lånedisken bredvid laptopen. Eftersom det var mitt på dagen och gardinerna för de två små fönstren inte lyckades hålla ute augustisolskenet fick han stå framåtböjd med näsan någon decimeter från dataskärmen för att se om böckernas streckkoder dök upp på skärmen. 
 När han i ena ögonvrån såg en hand sträckas fram mot honom över bokmuren skrek han rakt ut.
 
”Jag skrek rakt ut”, avslöjade han för sin fru sent samma kväll när han låg i sin säng och stirrade upp i taket. Han hade slutat röka ett halvår tidigare men nu skulle han ha gett mycket för att bara kunna sträcka ut handen och ta cigarettpaketet som han alltid hade haft liggande på nattduksbordet. ”Jag varken såg eller hörde henne komma in i bussen. Plötsligt bara ser jag den här handen komma farandes mot mig. Du skulle också ha skrikit”, sa han. Han spände läpparna och formade munnen till ett o, såg rökringar stiga upp mot taket. ”Alla skulle ha skrikit.” 
 ”Vad håller du på med?”
 Hans fru hejdade sig mitt i en tänjningsövning och tittade på honom. Hon var klädd i behå och trosor och håret var uppsatt med en gummisnodd. Hon hade börjat med sitt träningsprogram samma dag som han slutat röka. Så hade deras överenskommelse varit, de skulle båda göra en insats för att förbättra sin fysiska hälsa. Han var trettiosex och hon var ett år äldre. De var ju inga barnrumpor längre, som hans fru hade uttryckt det en kväll framför badrumsspegeln.
  Så bara en vecka senare slutade han röka rakt av och med samma resoluta bestämdhet tog hon tog itu med att försöka göra någonting åt fettvalkarna kring midjan. Träningsprogrammet hade hon fått från en bok om GI som han tagit hem från bokbussen och hon gjorde sina övningar pliktskyldigt varje kväll på samma plats, bredvid dubbelsängen i sovrummet. Pålitlig som en dyr klocka. 
 
Väckarklocka
Hon började aldrig med övningarna innan han var klar med sina kvällsbestyr och hade lagt sig för natten. Han tyckte om hennes kropp, valkar eller inte och det visste hon och därför föll det sig snart naturligt att vänta med övningarna tills han intagit sin position i sängen. På så sätt fick hon den piska hon, om hon skulle vara helt ärlig nog behövde, och han fick titta på någonting han gillade att titta på, nämligen hennes guppande ända.
  Stående på knä gjorde hon en cirkelrörelse med fingrarna mot sin egen mun. Hon andades tungt och hon hade små, små svettpärlor på överläppen. ”Det där du håller på med, det ser fånigt ut. Du har slutat, punkt slut. Du ska väl inte ge upp nu, efter ett halvår?”
  ”Nej”, sa han och slöt munnen. Så öppnade han den igen. ”Alla skulle ha skrikit i den situationen. Alla”, sa han.
  Men, och det var en visshet som under dagens lopp förvandlats till en obehaglig känsla i maggropen, var att alla efter det att de uppgett sitt dödsångestskrik kanske inte skulle ha knuffat ner högen med böcker, kastat sig ut genom dörren, hoppat över ett vattenfyllt dike och, fortfarande gallskrikande, tagit skydd bakom en gran. För det var vad han hade gjort.
  Som så många andra hade han ibland medan han sett nyhetsbilder på vettskrämda människor som flydde katastrofhärdar undrat hur han själv skulle reagera om han en dag hade oturen att hamna på fel plats vid fel tidpunkt. Efter en stunds begrundan där i tevesoffan hade han ärligt erkänt för sig själv att han nog inte var gjord av det traditionella hjältevirke som fick män och kvinnor att med risk för sitt eget liv osjälviskt hjälpa småbarn och åldringar i trygghet innan de tar itu med att försöka rädda sig själva. Men, och det var han övertygad om, skulle han någon gång hamna i livsfara, skulle han ändå behålla ett sådant lugn och en sådan sinnesnärvaro att han med ett logiskt, rationellt och självständigt handlande åtminstone inte skulle springa i vägen för hjältarna när de gjorde sina dåd. Och vem vet, kanske, kanske skulle han också kunna räcka ut en hjälpande hand till hjältarna om det behövdes? Om han så att säga fick en knuff i rätt riktning.
  Men så han hade misstagit sig! Så dåligt han kände sig själv!
  ”Jag skulle också ha skrikit”, pustade hans fru från golvet. Det enda han såg av henne var benen som turvis sträcktes upp i luften. Hon hade målat tånaglarna märkte han, och av någon anledning gjorde den upptäckten honom gråtfärdig. Han slöt ögonen igen. Skärp dig, tänkte han. Skärp dig!
  ”Usch”, fortsatte hon. ”Vilken oförskämd typ, smyga sig på folk så där. Tro mig, en sån person har inte helt rent mjöl i påsen. Det är därför de går runt och smyger, de har saker på sitt samvete, saker som inte tål att granskas i dagsljus. Det blir till en livsstil. Att bära på hemligheter. Har jag berättat om den där gången när Elna råkade ut för precis samma sak som du. Hon var på ICA:n borta vid skolan du vet, och hon skulle precis sträcka sig efter ett paket mellanmjölk när en hand dök upp mellan hennes ben. Hennes ben! Kan du tänka dig! Hon blev ju helt vettskrämd ...”
  Han hörde inte henne längre. Hennes ord dränktes av ett skrik, ett skrämmande bekant skrik, hans eget skrik. Och trots att hans fru nu stigit upp, tagit av sig behån och stod och spände sina växande biceps såg han det inte. Nej, istället såg han sig själv än en gång knuffa ner böckerna och rusa ut ur bussen. Han såg sig själv hoppa över diket och kasta sig ner bakom en gran. Och han såg den unga kvinnan som när han äntligen slutat skrika och vågade sticka fram huvudet stod där i dörren och höll upp en trädgårdsbok. ”Förlåt”, sa hon och log. Hon log! ”Jag skrämde dig visst, det var inte meningen. Jag sa hej, men du hörde mig kanske inte… Jo, jag undrar om jag kan göra omlån på den här. Det har varit så mycket i sommar. Jag har inte hunnit läsa ut den än, så...”
  Och han såg sig själv gå de tunga stegen över diket och uppför trappan in i bussen. En knäckt man. Och han såg sig själv tvinga upp blicken för att möta hennes. Och han hör sig själv med svag röst säga de fem orden som han hädanefter inte kommer att kunna uttala utan att rysa till av obehag: ”Det ska nog gå bra.” Fem ord som, likt ett sigill på själen för alltid kommer att påminna honom om sin feghet: Det ska nog gå bra.
 
Några timmar senare steg han upp och smög sig ut ur sovrummet. Han stängde dörren bakom sig och gick ut i köket. Han tände belysningen och satte sig vid köksbordet. Klockan på väggen visade på halvtre. Han tänkte på hur många gånger han tittat på den klockan. Han tänkte på hur många gånger hans fru tittat på den utan att veta att hennes man var en feg, jävla kruka. Han såg plötsligt för sig sin frus målade tånaglar, begravde ansiktet i händerna och blåste ljudligt ut luft. ”Herregud”, viskade han för sig själv. ”Herregud!”
Sko

  Han reste sig upp, tog ett glas ur skåpet och fyllde det med vatten. När han tömt glaset ställde han sig vid fönstret och tittade ut. Gårdsplanen var öde. Eken vars lövklädda grenar han så gärna lät blicken vila på om morgnarna såg nu mörk och hotfull ut. Plastgungorna som var avsedda för de minsta barnen rörde sig lätt i vinden, medan de större gungorna hängde där orörliga. Han försökte se sig själv gunga ett litet, skrattande barn i en av gungorna, men det gick inte. Så hörde han sig själv plötsligt svära en lång ramsa svordomar och könsord. Fortfarande svärande men nu bara inne i sitt huvud ställde han ner vattenglaset på diskbänken och smög ut i hallen.
  Hans frus träningsbyxor låg slängda över en stol, han tog dom på sig och sedan krokade han ner sin skinnjacka och med joggingskorna i handen öppnade han försiktigt dörren. Ute på gårdsplanen stannade han upp och drog några djupa andetag. Sedan svor han en gång till, högt den här gången, och började sedan gå över gården och mot parkeringen.
  Bilnycklarna fanns i jackfickan. Han öppnade dörren, startade och körde med ylande motor ut från parkeringen.
  Han körde raka vägen till biblioteket. Han parkerade bilen utanför garaget, låste upp porten och backade ut bokbussen. Men när han stängt garageporten blev han sittande i förarsätet. Han såg sig runt, undrade plötsligt hur många timmar han tillbringat där i sätet, hur många kilometer han kört, hur många böcker han lånat ut.
  ”Det ska nog gå bra…”
  Och han insåg att allt hade förändrats nu. Allt. Det han hade lärt om sig själv den här dagen krävde att allt annat runtomkring honom också måste omvärderas. Nu gällde det att ta ut nya koordinater, att plocka upp nya pusselbitarna, vrida och vända på dem, försöka få dem att passa ihop igen. Men gick det? Gick det att få ihop den gamla verkligheten längre? Fanns den kvar? Vad skulle hans fru säga om hon fick veta hela sanningen om dagens bokbussepisod. Skulle hon kunna se upp till honom, respektera honom? Eller skulle hon varje gång hon såg på honom istället för en ansvarstagande familjefar se en skrikande dubbelgångare skrikande kasta sig ner bakom en gran? Skulle hon titta ner på gårdsplanen och se på de tomma gungorna och känna oro inför framtiden? Skulle hon bli tvungen att börja drömma om ett helt nytt pussel där han inte hade någon plats? För säkerhets skull. Ifall att han inte skulle fixa det dom hade framför sig? 
  Han stirrade på den stängda porten framför sig. Han visste inte. Han visste ingenting längre. Han gick in i biblioteksdelen, slog på belysningen. Han gick från den ena änden av bussen till den andra. Han vankade fram och tillbaka en god stund medan han upprepade orden för sig själv: jag vet ingenting längre. Han slog ut med armarna och sa det högt: ”Jag vet ingenting längre.”
  Han blev stående bredvid utlåningsdisken. Han lät blicken fara över de välfyllda hyllorna, sträckte ut armen och rättade automatiskt till några böcker på Nyhetshyllan som stack ut. En titel fångade hans uppmärksamhet och han tog ut boken. Han såg på omslaget, bläddrade lite i den, läste baksidestexten och lät den sedan falla till golvet. Han sparkade iväg den över golvet och såg den försvinna in under bilderbokshyllan.
  Han släckte lyset och gick och satte sig på förarsätet. Han startade motorn, lyssnade på dieselmotorn som rusade vid minsta tryck från hans högra fot. Han tände lampan i taket, justerade backspegeln så han kunde se sina ögon. Det fanns någonting där nu, något som inte funnits där tidigare. Eller hade det alltid funnit där, men han hade bara inte velat se det? Han höll kvar sin blick, skakade på huvudet.
  Han stängde av motorn, steg upp och hämtade boken han sparkat in under barnbokshyllan. Han tog den med sig och gick och satte sig i förarsätet. Boken var en novellsamling. Han bläddrade fram till titelnovellen, ”En andra chans”, och började läsa. Han lät boken falla. Han släckte kupébelysningen och lutade sig bakåt i stolen. Han slöt ögonen. Tio sekunder senare sov han.
 
En dammsugare väckte honom. Han rusade upp ur förarsätet, slog huvudet i taket. Medan han yrvaket gnuggade sig i huvudet tittade han på den unga kvinnan som höll på att dammsuga under en av fackbokshyllorna med en liten, rund dammsugare. När hon var klar stängde hon av dammsugaren, drog ut kontakten ur en förlängningssladd hon dragit in genom den öppna dörren och började linda upp sladden ovanpå dammsugaren. Sedan rätade hon på ryggen och nickade mot honom. ”Så du har vaknat nu.” Hon lyfte upp dammsugaren, la den vid dörren. Hon sparkade till änden på förlängningssladden så att den försvann ut genom den öppna dörren.
  ”Har din fru slängt ut dig?”
  Det var som om hon först nu tog sig tid att betrakta honom. Hon hade en blå jacka på sig. Det stod ISS i vitt över bröstet. ”Jag lät dig sova, du såg ut att behöva det. Tuff dag på jobbet?” Hon nickade ner mot dammsugaren. ”Det gick ju bra så här också. Hade en förlängningssladd i bakluckan. Ska du åka iväg så där?” Hon tittade ner mot hans fötter. Han hade inga strumpor i skorna och byxbenen i hans frus träningsbyxor slutade en bra bit ovanför fotknölarna.
  ”Vad är klockan?” sa han och lyfte sin arm. Hans armbandsur visade på tjugo i sju. ”Fan”, sa han.
  Hon skrattade till, det var ett vänligt skratt. ”Jag har kaffe i bilen, vill du ha?”
Kaffe

  Han nickade. ”Tack. Men sen måste jag hem. Min fru, hon undrar nog var jag är…” Han avbröt sig, gick tillbaka in i kupén tog fram den avstängda mobilen ur handskfacket, slog på den. Inga meddelanden.
  ”Jag hämtar termosen.”
  Det var först när han knappat in numret hem som han kom ihåg orsaken till varför han befann sig där han befann sig. Han stängde av mobilen. Han stod fortfarande och stirrade på den avstängda displayen när kvinnan kom tillbaka med en termos i ena handen och två pappersmuggar i den andra.
  Hon ställde muggarna på disken och började hälla upp kaffe. ”Så nu vet du hur jag ser ut. Personen som ser till att din buss alltid är ren och prydlig. För visst är det du som är bibliotekarien?”
  Han lät mobilen glida ner i jackfickan. ”Tack”, sa han.
  ”För vadå?” Hon skrattade till igen, räckte honom den ena muggen. ”För kaffet eller
för att jag städar bussen? Jag har inget socker förresten.”
  ”Inget socker”, sa han. Han blåste på kaffet, tog en liten klunk.  Han kände sig
förvirrad, trött. Kanske sov han ännu, drömde.
  ”Tack för kaffet och för att du städar bussen”, sa han.
  ”Varsågod” sa hon. Hon tog sin mugg, gick fram till en av Hc-hyllorna och lät
fingrarna gå över några bokrygggar medan hon drack av sitt kaffe. ”Läser du mycket?”
frågade hon.
  ”Ganska mycket”, sa han. ”Två, tre böcker i veckan.” Han tittade på klockan igen. ”Nu måste jag nog börja ta mig hemåt”, sa han. ”Byta om.”
  ”Hade jag rätt?” frågade hon. Hon ställde tillbaka boken i hyllan, men på fel ställe. Han tänkte att han måste komma ihåg att flytta den till dess rätta plats senare.
  ”Rätt om vad då?”
  ”Om att din fru slängt ut dig?” Hon hade tagit fram en ny bok nu. En från lyrikhyllan. Hon öppnade den och luktade i den. Hon måste ha gillat lukten för hon slöt ögonen. ”Sånt händer, det är inget att skämmas för. Jag undrar bara om jag hade rätt. Om jag hade en man skulle jag nog också slänga ut honom då och då.”
  ”Du hade rätt”, sa han. Han bugade sig djupt och gjorde en svepande rörelse med armen. Han såg sig själv göra det, och han märkte att han gillade det. ”Grattis.”
  ”Så vart ska du åka idag?” Hon kom fram och tog den tomma muggen som han
fortfarande höll i. 
  När han nämnde en ort ca 80 km längre norrut spärrade hon upp ögonen. ”Där bor
min moster! Jag tänkte faktiskt på henne här om dagen!” Hon tog ett steg bakåt,
lyfte upp de båda muggarna så att de dolde nedre delen av hennes ansikte och så frågade
hon: ”Får du ta med passagerare? Har du plats? Jag lovar att inte vara i vägen.”
  ”Inga problem. Jag åker ensam. Här finns plats.” Han nickade mot kupén, sedan sträckte han sig efter turlistan på hyllan bakom sig. ”Jag kan plocka upp dig om två timmar.”
  Hon log. ”Vad roligt! Då säger vi så.”
 
När hon kört iväg satte han sig ner bakom ratten. Han fångade sin blick i backspegeln, höll kvar den. Han log och tänkte: det ska nog gå bra.
Bokbuss

  Och så tittade han ut genom fönstret, såg redan framför sig landskapet som han snart skulle se genom vindrutan.
  Som så många gånger tidigare skulle han förundras över hur vackert det var. Och kanske skulle han säga det till henne. Så vackert det är. Och kanske skulle hon hålla med. Och kanske skulle hon gilla en sång som de hör på radion. Kanske skulle hon börja nynna med.
  Och kanske skulle hon sträcka fram en hand och försiktigt röra vid hans arm, och kanske, kanske skulle det kännas som den mest självklara gesten i världen.
  Och utan att ta blicken från den nya skinande vägen som brer ut sig framför hans ögon skulle han kanske, kanske, kanske släppa taget om ratten och fånga hennes hand i sin. ”Du råkar väl inte händelsevis ha en cigarett på dig?” skulle han fråga. ”Jag glömde mina.”
 
 
Text: Kurt Levlin
Illustrationer: Iréne Norberg
 
 
 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Teknikhuset den 12 november 2010