Med Förintelsen kom tystnaden. Det finns egentligen inte ord som beskriver vad som hänt och behovet av att glömma är större. Allt eftersom åren går byggs dock berättelsen upp, bland annat av små fragment från berättarens mor som i det längsta försöker undvika frågorna. Hon är inte heller förtjust i dotterns skrivande. Släktingarna kommer och går i berättelsen, till en början aningen lösryckt, men så småningom hamnar de i ett sammanhang. Vad dessa människor har genomlevt är ofattbart och berättarens frågor tystnar också när de närmar sig barnen som spärrades in i gaskamrarna. Rose Lagercrantz har en så stark verklighet att berätta om att fikton är överflödig.

Omslaget till boken går att vika ut och blir likt ett fotoalbum med bilder på släktingar med namnen på baksidan.