Orkidén - tuffare än somliga tror

De flesta av oss har väl idag råkat ut för en eller annan orkidé. För någon är den kanske resultatet ett egenhändigt impulsinköp, någon annan har (ofrivilligt?) blivit ägare till en på grund av en bemärkelsedag av något slag. Gemensamt för många av ovanstående personer är en övertygelse om att orkidéer är svåra blommor, närmast omöjliga att hålla vid liv. Det trodde jag med. Tills de bevisade motsatsen.

 
Cambria
Den första orkidé jag fick dräpte jag oavsiktligt ganska snabbt, troligen på samma vis som de flesta gör. Man blir jättenervös över den fina blomman och i sin iver att verkligen SKÖTA OM DEN vattnar man den ofta och noga. Vilket nog är det vanligaste felet man gör.
 
Orkidéer är epifyter, vilket innebär att de växer på andra växter utan att ta vare sig vatten eller näring från dem. Det är inte för intet de kommer från affären i en kruka med bark, och inte jord. Jorden är för kompakt och håller vattnet för länge. Orkidéns rötter vill ha fukt, men inte stå i vatten någon längre tid.
 
Hos mig står dessa växter högt i kurs och har trängt undan nästan all konkurrens från fönsterbrädorna. Deras tålighet och blomningsvillighet trots den omilda hantering de utsätts för saknar motstycke. De får ofta torka ut lite för mycket så bulber eller blad blir skrynkliga innan jag kommer ihåg att vattna dem. När jag väl kommer ihåg det vattnar jag dem dessutom sällan enligt regelboken, som vanligtvis säger att de ska stå i vattenbad i 10-30 minuter. Lat som jag är spolar jag igenom krukan under vattenkranen och tänker att ”nästa gång ska jag göra det ordentligt och då ska de få näring också”. Ha!
 
I vår lägenhet på andra våningen i ett äldre trähus (där både orkidéerna och jag är ganska nyinflyttade) verkar de stormtrivas. Några av dem har inte blommat på ett par år, men nu har de som genom en överenskommelse på given signal börjat producera stänglar och blommor.
Orkidéer : expertens bästa råd & tips / Brian & Sara Rittershausen
 Detta trots att de har lämnats åt sitt öde i den varma lägenheten en stor del av sommaren och rimligen borde vara ganska trötta efter den vedermödan. Hittills har två av dem börjat blomma under de senaste veckorna och fyra har fått blomstänglar som strävar mot taket. Det är därför jag gillar dem, för den ganska oförtjänta lyckan att få njuta av deras prakt igen och igen.
 
Phalaenopsis, dendrobium, oncidium och cambria är favoriter än så länge. De är inte det minsta svårskötta, tvärtom. Det finns mängder av böcker om dessa växter och om man tycker att det känns tryggt med en rejäl handbok eller helt enkelt vill lära sig mer finns till exempel Orkidéer: expertens bästa råd & tips på hyllan i biblioteket. Följer man deras instruktioner måste man få helt fantastiska växter, för jag är inte alls så noggrann som det föreskrivs där och ändå blommar de snällt om, igen och igen.
 
Kuriosa: Orchis betyder testiklar (!) och orkidén har fått sitt namn efter den grekiska myten om Orchis, som var son till en satyr och en nymf. Han hamnade milt sagt i lite problem som kan ha haft att göra med arvet från hans föräldrar att göra. Jag tycker nog personligen att den namngivninen är ganska långsökt trots formen på t ex Cambrians bulber. Av allt på jorden som är ovalt till formen väljer filosofen och naturforskaren Theofastros just testiklar som liknelse. Enligt min mening en sann förolämpning mot en så vacker blomma som orkidén. Eller var det skrynklorna han tänkte på?
  
- Lina Forsebrant
 
 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Lina Forsebrant den 6 oktober 2009