Same same but different: Ett biblioteksbesök i Christchurch, Nya Zeeland

Man behöver inte gå många meter längs gatorna i centrum av Christchurch för att bli påmind om de senaste två årens jordskalv. Var man än går stöter man på hus omringade av byggnadsställningar, skyltar som informerar om stängda eller förflyttade affärer, avstängda gator, osv.

Man behöver inte gå många meter längs gatorna i centrum av Christchurch för att bli påmind om de senaste två årens jordskalv. Var man än går stöter man på hus omringade av byggnadsställningar, skyltar som informerar om stängda eller förflyttade affärer, avstängda gator, osv. Vi blev därför egentligen inte förvånade när vi i början av vår vistelse här i Christchurch på väg till centralbiblioteket möttes av ett stängsel med skylten: Extreme Danger. Keep Out.
  
Keep out
Närmare biblioteket än så här kom vi inte.
  
Det blev alltså inget biblioteksbesök den veckan och inte därpå följande vecka heller. Vi insåg att det inte är så självklart att låna böcker i Christchurch. Av de tjugo bibliotek som finns i Christchurch-området är hela sex stycken stängda på grund av jordbävningarna.  Naturligtvis fanns våra två närmaste bibliotek bland dessa sex.
Men så en dag läste vi i den lokala tidningen att det lagom till jul öppnats ett provisoriskt bibliotek i centrum. Så en lördag i början av januari, utrustade med stadskarta och id-handlingar, bestämmer vi oss för att besöka det.
  
Central Library Peterborough ligger i en låg, anspråkslös byggnad och utan den stora biblioteksskylten utanför skulle biblioteket ha varit svårt att upptäcka. Men väl inne visar det sig vara mycket funktionsenligt med vänlig och hjälpsam personal. Trots att det är mycket välbesökt den här lördagseftermiddagen tar det inte många sekunder innan en bibliotekarie kommer fram till oss och frågar om vi vill ha hjälp. Och det vill vi eftersom vi önskar var sitt lånekort. En halvtimme senare har vi också mycket riktigt lyckats få våra kort, även om det visat sig vara en aning krångligare än vi trott. Förutom de obligatoriska adressuppgifterna och id-handlingarna krävde bibliotekarien nämligen också att vi ska kunna uppge namnet på en bekant boende i staden. När vi efter lite huvudbry och diverse sökningar på nätet lyckas få fram namn och adress till en av min frus kollegor på universitet räcker bibliotekarien oss lånekorten och säger att vi äntligen kan börja låna. Men, upplyser hon oss strängt, ni får endast låna två böcker var! För att bli fullvärdiga låntagare med rätt att låna mer än två böcker per lånekort krävs nämligen att man kan uppvisa ett brev där ens namn och adressuppgifter framkommer, något vi alltså ännu inte kan.
 
Nya zeeländskt lånekort
En intressant och praktiskt detalj med själva kortet är att det består av en löstagbar bit med lånekortsnumret på.  Denna lilla flik kan man sedan fästa på t ex en nyckelring.
  
Förutom dessa lite annorlunda regler vid anskaffandet av lånekort är det mesta på biblioteket förvånansvärt välbekant. Lånetiderna på de olika medierna är på det stora hela de samma som i Lycksele, oredan i bilderbokstrågarna är också den mycket bekant och det kryllar av samma svenska deckarförfattare på deckarhyllan. Till och med utlåningsautomaterna påminner om de där hemma.
 
Med våra dyrbara lånekort i handen går sedan min fru och vår son över till barnavdelningen medan jag går över till avdelning för böcker på främmande språk för att kolla utbudet och förhoppningsvis även hitta några böcker på svenska.
Det är medan jag står där som jag än en gång blir påmind om var jag befinner mig. Plötsligt börjar golven och hyllorna att skaka. Kvickt tar jag några steg bort från hyllan där jag står och börjar med blicken leta efter min fru och vår son. Jag upptäcker dem. De sitter intill varandra vid en dator, på tryggt avstånd från eventuellt fallande hyllor.
  
Sedan, lika snabbt som det började, är det över. För den här gången. För det är medan jag tittar mig omkring där i biblioteket som det plötsligt slår mig att det finns människor för vilka dessa skalv de sista åren blivit en del av vardagen och inget märkvärdigare än att korsa en trafikerad gata. Den lilla pojken sitter fortfarande i soffan och tittar i sin bok om stora maskiner. Hans pappa står fortfarande och lutar sig mot soffans ryggstöd och skrattar åt det en annan pappa nyss sagt. Den kvinnliga bibliotekarien som går och skjuter på en vagn med återlämnade böcker framför sig plockar lugnt upp en ny bok att ställa upp i hyllan. Skulle det inte ha varit för den tyska boken som ligger vidöppen vid mina fötter och det rysktalande paret bredvid mig som fortfarande skrämda håller om varandra skulle jag rentav ha kunnat få för mig att jag inbillat mig allt.
 
Lånade  böcker
 
  
  
  
  
  
  
Med en faktabok om jordbävningar, en Woody Allen-dvd och en Georgette Heyer -roman lämnar vi lite senare biblioteket. Och nej, det fanns inga böcker på svenska. Däremot en hel del på ryska.
 
/ Kurt Levlin, Lycksele
 
 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Teknikhuset den 8 februari 2012