En ganska vanlig människas liv dissekeras in i minsta detalj. Linnéa Persson kunde ha passerat förbi helt obemärkt om inte passionen kastat henne i fördärvet.

Det är under krigsåren på 40-talet och det cyklas mycket genom ett sommarfagert landskap på krokiga grusvägar. Det kärva och lite torra språkvalet, miljöbeskrivningarna, liksom det långsamma tempot känns helt rätt och förflyttar läsaren tillbaka i tiden. Det är nästan som att se en gammal svartvit film en söndag på TV.  

Den sköra människan möter rättssamhället och drömmarna kraschar. Det finns ingen återvändo och räddning efter det som skett, men trots detta så hålls intresset vid liv och man måste bara läsa till det bittra slutet.