Ingen vet ännu vem som gömmer sig bakom den holländska pseudonymen Hendrik Groen, men det torde vara någon med insyn i hur det fungerar på äldreboenden.

Huvudkaraktären i boken är 83-årige Hendrik Groen, som i korta dagboksanteckningar målar upp tillvaron vid ett holländskt äldreboende: de gamla med sina krämpor, små egenheter och eviga klagande, den barska föreståndarinnan och de trista måltiderna som mäter upp dagarna i hanterbara bitar av tid.

Hendrik tål inte gamlingar, förutom kanske vännerna Evert och Eefje. Tillsammans med dem och tre andra gamlingar bildar han en klubb "Gammal-men-inte-död" i syfte att göra uppror mot tristessen. De gör små utflykter, äter gott och försöker ge sina sista dagar mening. Ett och annat spratt blir det också.

Detta är en berättelse med många passager att skratta åt, även om där finns både allvar och tragik. Det är en lättläst berättelse som ger insyn i hur det är att åldras och att i samhällets ögon gradvis förlora sin validitet och sitt självbestämmande, sitt värde. Hendrik vill njuta av sin ålderdom och har inte mycket till övers för konventioner och gnäll, och är i mitt tycke en väldigt sympatisk herre.