Jag lyssnade när Bea Uusma i P1:s sommarprogram berättade om sin fascination av Andrées, Strindbergs och Fraenkels expedition till Nordpolen, vilken gjorde att hon skrev boken Expeditionen: min kärlekshistoria.

Tidigare har jag inte varit särskilt intresserad av luftfärden och expeditionen som Andrée gjorde i Arktis, men efter att ha lyssnat på Beas sommarprogram blev jag väldigt nyfiken. Speciellt på hur hon kunde ha blivit så betagen bara genom att bläddra i en bok om Andrée på en fest. Hur hon menar att hon till och med utbildade sig till läkare enbart för att få mer kunskap om vad som rent medicinskt kunde ha hänt med deltagarna i expeditionen när de dog på Vitön.

Expeditionen: min kärlekshistoria är en faktabok, men den rymmer samtidigt många inslag som man kan hitta i en skönlitterär roman. Där finns den sorgliga och gripande kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och hans älskade Anna Charlier, där finns dramatisk spänning och gåtfulla mysterier som skulle platsa i vilken deckare som helst.

Bea Uusma har bokstavligen följt expeditionsmedlemmarna i hälarna för att komma dem in på livet och möjligen kunna bidra till att lösa gåtan om varför de dog där på Vitön, trots att de hade mängder av proviant, varma kläder, lådvis med ammunition och fungerande gevär.

Alldeles speciellt intresserad var Uusma av kärleksparet Strindberg och Charlier och hon beskriver i boken hur hon besökte släktingar till dem för att bläddra i gamla fotoalbum och möjligen finna någon hemlighet nedskriven på baksidan på fotografierna. Hon besökte de adresser de bott på, lärde sig deras telefonnummer utantill och provade till och med att ringa dem. Det var inget svar.

Jag tyckte om att läsa den här boken, den var fascinerande, inte bara ämnet i sig, utan också det faktum att författaren varit så totalt uppslukad av expeditionen och dess medlemmar att hon ägnat femton år åt detta.