Tystnadens kultur - nya klassiker

En klassiker är oftast en äldre bok som överlevt som litterär text över tid.

I Martin Kylhammars bok ”Filosofier” kan man läsa följande humoristiska definition: en klassiker är en bok alla har hört talas om men som ingen har läst, sedan blir han mer specifik och säger att en klassiker är "en bok som överskridit sina tidsbundna tillkomstvillkor, ständigt aktuell, ständigt relevant för var och en som vill orientera sig i liv och samhälle.”

Själv vill jag pröva en mer näraliggande tanke som jag hämtat från det västerbottniska litterära landskapet. Och för ordningens skull vill jag också berätta att mitt skrivande idag äger rum på internationella kvinnodagen och att platsen för det är biblioteket i Malå. Rummet i vilket jag står har en gång varit aula och har bokstavligen högt i tak. På den ena kortsidan hänger en röd drake som vakar över allt. På den andra sidan hänger Sune Lundgrens monumentala målning över samiskt årstidsliv. Mellan det finns böckerna och det är dit jag vill komma. Och då särskilt till en genre som kan må väl av att få några nya tillskott.

En klassiker förmedlar och lyfter fram något som varit dolt, nedtryckt eller lite uppmärksammat och sätter ord på sådant som man vetat men inte tagit fram i ljuset.

Anita Salomonssons böcker rör sig kring detta på många sätt. Hennes berättelser fästs bland annat på pränt genom kvinnoporträtten som uppträder där. I ett äldre nummer av Provins (1995:4) skriver hon om det tysta språket och att det i hennes fall kommer från tiden ”då husen var rödmålade och fyllda av tystnad.”

Anita Salomonsson1

Det är i denna miljö som författarskapet har formats. I artikeln säger hon ”det var också den tid då allt var utmätt, alldeles för litet och just så pass. Endast sällan var något för stort eller för mycket. Bara slitet och eländet. Det mesta var för trångt, för snålt eller otillräckligt. Skorna var för små, vaxduken ett par tum för kort och kafferansonen för knapp. Pengar var det ont om, liksom papper, böcker och radioapparater. Yllestrumpor nådde halvvägs och lät kylan måla småflickors lår blåröda. Taken var låga, fönstren, spiskåporna och diskbänkarna. Centimetrar fattades hela tiden och mödrarna skarvade och lagade.”

Jag tycker att det finns relativt få nya böcker som fort får en särställning och behåller den. Och som då vinner klassikerstatus genom sitt ämne. Anita Salomonssons böcker har kommit ut under en ganska kort tid, de första kom ut på 1990-talet. Grogrunden för berättandet uppstod i tystnadens mylla, vilket i efterhand gav möjlighet till skrivande. Under lång tid hade erfarenheter lagrats upp och hade verbaliserats mycket lite, men de fanns där som en stor och underliggande erfarenhets- och kunskapsbank. Till slut brast det och fram strömmade kvinnors öden och andras.

Hon säger: ”Men något fanns det som det var gott om och som fyllde ut där bristen gjorde hål. Det var TYSTNADEN. Den var det gott om. En egendomlig tystnad fyllde de stora västerbottniska husen och fick dem att sväva i skymningen. Jag förundrades över att de låg där, att de fanns till inför mina ögon. Jag förundrades också över tystnaden, som var mjuk och påtaglig och lät människornas konturer bli tydliga. Tystnaden var också det golv, varpå min barndoms utvalda människor rörde sig fram och tillbaka och handhade orden.  Kanske är nyckeln till allt skrivande förundran. Utan förundran svävar inga hus, vibrerar inga landskap.”

Jag menar att närhet i tid inte är något problem för att en bok och flera böcker i författarskapet ska kunna sägas vara en klassiker. Viktigt i det här fallet är det att de ickebenämnda kvinnoerfarenheterna till slut benämns och nedtecknas och att de då blir till igen. På så sätt föds tystnadens alla tankar på nytt. Boksidorna ger dem nytt liv och upprättelse. Där begrundas tankestoffet och kan bland annat läsas av de som kom från tystnadens kultur. I bästa fall förs också dessa tankar och livsöden vidare till nya generationer läsare.

Roger Melin, Malå bibliotek

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Roger Melin, Malå bibliotek den 21 juli 2013