Första gången jag såg flickan i spegeln var dagen efter farmors begravning. Jag och pappa hade åkt hem till farmor för att börja gå igenom alla hennes saker. Farmor bodde i ett stort och gammalt hus, ett sådant där hus där golvplankorna knarrar och väggarna knakar i vinden. Jag hade aldrig varit där förut. Pappa och farmor stod inte varandra särskilt nära. Jag visste inte varför, bara att något hade hänt mellan dem när pappa var liten. Pappa pratade aldrig om det och i hela mitt liv hade jag bara träffat farmor några enstaka gånger. 

Men nu hade jag och pappa alltså åkt till det som varit farmors hus. Huset låg ensligt till, i slutet av en lång, slingrande grusväg som omgavs av mörk skog på båda sidor. Trädgården var övervuxen, full med vilda växter och ogräs. Ute i det knähöga gräset stannade pappa och tittade upp på huset. 

"Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka hit", mumlade han. 

"Varför inte?"

Pappa ryckte till. För ett ögonblick verkade han ha glömt bort att jag var där. 

"Äh, tänk inte på det", sa han och log, vilket var vad han alltid gjorde när jag frågade honom något han inte ville svara på. "Kom."

Inne i huset var det mörkt och kvavt. Ett tjockt lager av damm täckte golvet och möblerna där inne. 

"Vi börjar här på nedervåningen", sa pappa. Han lät spänd på rösten, även om han gjorde sitt bästa för att dölja det. 

Att städa och gå igenom farmors hus tog större delen av dagen. Farmor hade samlat på sig en hel del saker genom åren: både kläder, prydnadssaker och möbler. Allt som vi kunde bära bar vi ut på gården, där pappa tände en stor brasa. 

"Vill du inte spara någonting?" frågade jag medan pappa lade farmors saker på elden. "Som ett minne av farmor?"

"Tro mig", sa pappa och torkade svett och sot från pannan. "Det är bäst för oss allihop om minnena går upp i rök." 

Det fanns fortfarande saker kvar att göra, så medan pappa höll ett öga på brasan gick jag tillbaka in i huset. Den här gången tog jag den rangliga trappan upp till vinden. 

Uppe på vinden var det ännu mörkare än på nedervåningen. Tvärtemot resten av huset var sakerna här redan nerpackade i lådor, allt utom ett långt, smalt föremål som stod lutad mot ena väggen. Någon hade placerat ett gulnat lakan över föremålet. Det såg ut att ha stått där länge. Sågspån och döda insekter föll från lakanet när jag drog det åt sidan. 

Föremålet under lakanet var en spegel. En gång i tiden hade den antagligen varit vacker. Den hade en ram som var målad i guld, men färgen hade börjat flagna och lossna. Själva spegelglaset hade flera stora sprickor i mitten, som om något eller någon träffat den med stor kraft. 

Spegeln var både dammig och smutsig. Jag tog ett steg närmare för att försöka se min spegelbild och det var då jag fick syn på henne: flickan i spegeln. 

Det första som slog mig var hur ung hon var, säkert flera år yngre än mig. Hon var iklädd en ljusblå klänning och bar vad som såg ut som en docka under ena armen. Men det som framför allt slog mig var hennes ögon. De stirrade rakt på mig och det fanns både ledsamhet och ilska i blicken. 

Allt skedde på ett ögonblick. I ena stunden var flickan där, i andra stunden borta, och det enda som syntes i spegeln var mitt eget uppskrämda ansikte. Jag stod fortfarande och försökte förstå vad det var jag sett när en röst sa mitt namn bakom mig. 

Det var pappa. Fortfarande svettig och sotig, men alldeles blek under smutsen, stegade han fram och ryckte lakanet ur min hand. Utan att säga något täckte han för spegeln igen, tog tag om min arm och drog med mig därifrån, ända ut på gården där brasan fortfarnade pyrde och rykte. 

"Dags att åka", sa han och knuffade mig i riktning mot vägen. 

"Men..." började jag. Det fanns fortfarande saker kvar att göra inne i huset, och vad var det jag hade sett i spegeln egentligen? Pappa var dock inte på humör för att lyssna. 

"Vi borde aldrig ha kommit hit", sa han medan han föste mig framför sig, längre och längre bort från huset. 

Vid ett tillfälle vred jag på huvudet för att se mig om, men pappa ryckte mig tillbaka. 

"Hör på mig", sa han. "Jag vill att du glömmer allt du har sett och hört inne i det där huset. Förstår du? Tänk inte på det, berätta det inte för någon. Lova mig det!"

Jag hade aldrig sett pappa sådan förut, så jag bara nickade och gjorde som han sa åt mig. Under dagarna som följde gjorde jag mitt bästa för att inte tänka på farmors hus, eller på vad jag sett där inne. Kanske skulle jag ha lyckats, om det inte varit för att jag sett flickan i spegeln igen. 

Text: Julia Sandström

Fortsättning följer

Det är upp till dig att skriva vad som händer sedan. Du väljer själv hur fortsättningen ska gå. Saker du skulle kunna fundera på:

• Vad hände egentligen när pappan var liten? Varför ville han inte återvända till huset? Och varför hade han och farmodern ingen kontakt? Har allt något med spegeln att göra?
• Vem är flickan i spegeln? Vad vill hon din huvudperson? Är hon snäll eller elak? Och vad vet pappan om henne?
• Och förstås - hur gick det till när din huvudperson träffade flickan i spegeln igen?