Vårt behov av tröst är omättligt

Tröst finns på nära håll! Vandra i skogen eller längs havsstranden! Läs böcker!

Jag tror jag var sex år. Min snälla mormor hade tillrättavisat mig. Hon höjde inte rösten, men tonen var lite skarpare. Vad! Fick jag inte leka med mina barbies på teven, just då hon såg på ett, som hon sa "viktigt" program! Fick man inte leka med sina egna dockor i sitt eget hem? Gissa om jag blev förnärmad.  Jag avslutade tvärt min lek och gick ut ur rummet, ut i hallen, tog på mig jackan och fortsatte ut i hösteftermiddagen. Den var en vacker eftermiddag då höstluften var kall och klar. 

Skog höst

Vi bodde alldeles intill skogen och vid skogsbrynet ledde en stig in i skogen. Jag gick raka vägen dit. Jag var hemmastadd i skogen, vi lekte ofta där och jag kände till stigar och kullar. Så jag traskade på och det var som om naturen lindrade min nedstämdhet. Jag satte mig ner på en stubbe och vilade och jag minns att min upprörda känsla av att, som jag tyckte, ha blivit orättvis behandlad, sakta men säkert försvann. Den försvann i samma takt som den klara höstsolen lyste på mig. Så småningom gick jag hem, det blev nog alltför kallt. När jag närmade mig hemmet kom mormor mig till mötes och sa att var så bra att jag kom just då för nu var maten precis klar. När jag sedan satt där vid köksbordet och lyssnade hur mamma, pappa, storebror och mormor skrattade och pratade och var tillsynes helt oberörda över att jag bara en stund tidigare hade rymt hemifrån, att jag a-l-d-r-i-g hade tänkt komma hem mer. Medan jag tuggade leverbiff och potatis kom jag fram till att allting faktiskt kändes som vanligt igen, och det kändes bra. Det var stunden inne i skogen som jag hade fått den tröst jag behövde.

Strand med båt

 

Som barn tillbringade jag mycket tid i skogen. Här lekte vi kompisar ofta, men jag kunde lika gärna vara där själv och bara "gå och fundera".
På somrarna var vi vid havet och jag gick ofta längs stranden, kastade småsten eller hoppade bland klipporna. Det här har jag fortsatt med i vuxen ålder. Hur många timmar har jag inte tillbringat med att vandra på klipporna, eller hoppat på stenar nere vid havsstranden eller följt en stig i skogen! När sorger känts för tunga, när problemen verkat olösbara eller när allt bara har känts för instängt - då har jag tagit min tillflykt ut - ut till skogen eller till havet.

När jag hade lyckats lära mig läsa upplevde jag av en enorm frihetskänsla. Jag började förstå att nu skulle nya dörrar öppnas för mig! Jag läste Tvillingdeckarna, Dante och hästböcker med nyfikenhet och inlevelse. Mellan varven var jag själv en enormt smart deckare eller väldigt duktig ryttare trots att jag knappt hade varit i närheten av en riktig häst. Så småningom började jag läsa böcker som handlade om andra ämnen som fick mig att tänka i vidare perspektiv. Jag började förstå att jag inte var ensam om att känna och fundera kring vissa frågor.

Strand vågor
Så har böckerna följt mig. Jag har läst för att roas men också för att oroas. Jag har börjat förstå saker som jag tidigare inte förstått. Jag har sökt kunskap och funnit den. När min mamma blev sjuk plöjde jag allt i detta område, först faktaböcker men även skönlitterära böcker gav mig mer förståelse. Trösten fanns hela tiden i böckerna på ett omedvetet sätt. När hon sedan dog var sorgen för tung för att kunna läsa. Varje ord var för övermäktigt. Så jag läste dikter. Korta, korta dikter där varje ord kunde läsas långsamt och eftertänksamt. Några noveller gick ibland an. Så småningom fanns kraft nog att ta sig igenom en hel roman igen. Sakta bleknar sorgen och en dag upptäcker man att det är mest de glada minnena man minns. Glädjen över att vi fick vara tillsammans även om jag tycker det blev alltför kort tid.

Böckerna ger tröst, förståelse och sammanhang i vardagen. Att läsa i sin egen takt och fylla på i raderna med egna erfarenheter känns meningsfullt. Naturligtvis och lyckligtvis är läsandet så inte alltid så, att läsa för att enbart roas är befriande och viktigt också, tycker jag. Dessa böcker kan också vara tröstingivande på ett sätt!

Vilken tur att jag har nära till biblioteket! Det känns verkligen lyxigt att låna en hög med böcker, för att sedan rata någon av dem bara för att jag inte kände för att läsa den…just då.

Skog vinter
 

Tröst må vara omättlig men den finns på så många olika ställen. I mitt fall finner jag den främst i naturen och bland böcker. Naturupplevelser, läsupplevelser – två ganska vitt skilda områden, men det ger mig mycket.  Jag tror min mormor hade rätt bra koll på mig trots att jag rymde min kos och jag tror nog att hon unnade mig min ensamma stund i skogen. Likaväl tillät hon mig att ofta sitta i min ensamhet och läsa.

 

Vinterträd

 

Titeln Vårt behov av tröst är omättlig kommer från en text av Stig Dagerman som levde mellan 1923 och 1954.  Boken Vårt behov av tröst sammanställdes postumt av Olof Lagercrantz 1955 och innehåller dikter och en samling prosa.

 

Magdalena Sjöström
Norsjö bibliotek

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Magdalena Sjöström den 20 januari 2014