Det är skrämmande hur verkligheten ser ut, man blir rädd för att bli gammal när man läser Lönnslövs bok om hans tid som vikarie inom äldreomsorgen. Inget hinns med, de gamla blir bara paket som väntar på döden och ingen orkar engagera sig längre. Ingen mår bra, vare sig patienter eller personal. Det är en otäck läsning då man är medveten om att detta faktiskt har hänt och ännu fortgår. Hur ska vi lösa det? Hjälper det enbart med högre personaltäthet eller krävs något mer?